Krönika i Special nest
För några veckor sedan var jag ju i Stockholm. Det var en himla ångest redan innan jag skulle dit då jag avskyr att resa ensam när jag inte vet vart jag ska. Ofta har jag en chaufför eller tar med mig någon som kan lugna ner mig. Men ibland måste jag bara klara det själv, och hur mycket jag än förbereder mig eller försöker att kontrollera situationen så drabbas jag av en fruktansvärd ångest. Jag kan bli så arg och irriterad på mig själv för att något som ska vara så enkelt för mig blir så stort och svårt. Ja, ja i vilket fall skrev jag av mig min upplevelse och den landade som en krönika hos special nest. Ni finner den här.
Titeln kanske inte är den bästa ”Snart 40 år och kan inte åka tunnelbana själv”. Jag skulle själv aldrig säga ”jag kan inte”, tvärtom tänker jag att jag klarar allt, (bara med mer eller mindre ångest). Det som blir jobbigt för mig personligen är att jag kan klara att driva igenom stora och svåra saker, vad gäller företag och arbete. Men små saker som borde vara simpla känns jobbigare. Jag klarar absolut av att åka både tunnelbana, tåg och till och med flyg. Men jag väljer mina situationer…
Det är viktigt att skilja på vad du kan och vad du vill. Jag tror mig klara det mesta, men väljer att inte utsätta mig för vissa saker just för att jag inte vill (för att det ångestmässigt kanske inte är värt det). Så ställ dig själv den frågan ibland, är det för att du inte kan, för att du inte vill eller för att det helt enkelt inte är värt det?