Månadsarkiv: maj 2018

När bilden av dig själv går i kras

Vi bär alla ”bilder” inom oss om hur vi tror att vi ska vara (läs hur andra förväntar sig att vi ska vara), vi kanske inte ifrågasätter våra tankar, vår tro, förrän den skaver eller gör riktigt, riktigt ont. Det kan vara ”bilder” på allt möjliga roller vi behöver ha i vår vardag, hur vi ska vara som vänner, som partner eller som mamma. Eller kanske till och med hur vi ska vara mot vår omvärld. Jag tror att vi alla kan ha sådana tankefel, mer eller mindre. Men ibland blir det riktigt, riktigt fel, man känner hur man helt enkelt inte passar in. Och då är det viktigt att komma ihåg att det inte är dig det är fel på, utan tanken du har om dig själv eller situationen.

Att vara en bra mamma

När jag blev mamma första gången var det så. Jag hade en bild av hur mammor skulle vara, det var liksom självklart för mig, men när jag kom dit själv så rymdes jag liksom inte inom den ramen. Det kan låta barnsligt så här i efterhand. Men jag är säker på att jag inte är ensam varken med tanken eller känslan.

Nu, i efterhand vet jag att jag höll i alldeles för länge i den där nidbilden, det skadade både mig och mina barn för ingen av oss passade in i mallen. Som exempel fick jag till mig att man SKA läsa för sina barn. Det hörde jag överallt. Det är tydligen livsviktigt. Man ska göra det från att dom är riktigt, riktigt små för det ÄLSKAR ALLA barn. (och läser man inte för dem är man givetvis ingen bra mamma). För det första så avskyr jag själv att läsa barnböcker, alltså avskyr på riktigt. Jag blir så grymt jävla uttråkad att jag bara vill riva sönder den i bitar, men inte nog med det, mina barn avskyr tydligen också att bli lästa för (synd att det tog flera år för mig att fatta det). Nej, jag är inte trögfattad men du vet, barn är inte så bra på att uttrycka sig och prata de första åren och jag trodde givetvis inte att det var mina barn det var fel på, utan mig själv. (nu visade det ju sig att det både var deras och mitt fel så nu känns allting mycket bättre [wp-svg-icons icon=”wink” wrap=”i”] )

Under hela deras liv har jag försökt att läsa för dem från och till, men de har ALDRIG uppskattat eller gillat det. Antingen har de gått där ifrån, velat att jag skulle bläddra snabbare, eller så vill de själva riva sönder boken (och jag klandrar dem inte). Idag, när de är 9 och 12 år gamla så är fortfarande ingen av dem intresserade av böcker och läsning, tro mig, jag har försökt. Idag ångrar jag bara att jag inte gav upp tidigare.

En annan sak var det där med att baka och laga mat. Jag trodde att jag i samma stund som barnet kom ut skulle bli en riktigt husmor (fråga mig inte vart jag fick den tanken ifrån) för inget kan vara mindre sant. Jag trodde att jag skulle (och att jag gillade) att sylta, safta, gå runt och baka och laga mat hela dagarna. Fel, jag tycker inte det är ett skit kul. Men jag äter gärna, (om någon annan lagar maten). Under något år försökte jag fixa och dona. Jag gjorde till och med min egen barnmat (som ingen av barnen åt upp). Nej det brukade sluta på det viset, att ingen ville äta det jag gjorde, så det var till att slänga eller äta upp själv.

Att hitta sitt eget sätt

Jag mådde väldigt dåligt mina första år som mamma, det tog lång tid för mig att hitta mig själv, för jag trodde att jag visste hur jag skulle vara, men det visade sig inte passa mig alls. Jag lyssnade också alldeles för mycket på andra. Hur de tyckte att man skulle göra och hur man skulle vara. Vilken roll man än tvivlar på så vet jag nu att man måste lyssna på sig själv. Så mitt råd till dig är att göra rollen blank, börja om från början och fråga dig själv hur du vill vara som arbetskamrat/vän/fru/hundägare osv. Och då menar jag vad du vill, inte vad du tror att andra vill. Det är en väsentlig skillnad.

Jag tror att vi bär runt på många ”perfekta bilder” inom oss som inte stämmer överens med verkligheten. Det gäller att vi uppmärksammar dem annars kommer de få oss att må dåligt och till slut kanske gå sönder. Så vilka ”perfekta bilder” går du och bär som inte passar dig? Är du den perfekta studenten, chefen, hundägaren, sambon eller vännen? Vad behöver du förändra för att bli mer dig själv?

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Om jag vore en annan mamma skulle jag alltid lyssna till historiens slut. Jag hade ivrigt frågat efter mer och lånat ut mitt öra utan att en enda gång tappa koncentrationen.  Om jag vore en annan mamma så hade jag inte sagt ”kom till sak” när ni fastnar i historier, jag hade inte rastlöst stampat med foten och smugit undan så fort jag fått chansen. Om jag vore en annan mamma skulle jag leka lekar så roliga att ni alltid valde mig före era vänner, jag hade längtat efter att tillbringa tid med er och inte velat annat än att vi skulle skratta ihop. Om jag vore en annan mamma skulle jag inte sucka så fort ni är rastlösa, jag skulle inte försöka hitta sätt att aktivera er utan att jag själv är inblandad.

Men om jag vore en annan mamma skulle ni inte få den där galna kärleken som bara jag kan ge. Ni kanske aldrig skulle fått känna känslan av orden jag älskar dig och värmen från en genuin kram. Om jag vore en annan mamma kanske ni aldrig fått uppleva att få vara så älskade som ni är. Ni kanske inte hade trott på er själva på samma sätt som ni gör. Om jag vore en annan mamma kanske ni aldrig lärt er lekarna som inte finns, ni hade kanske aldrig lärt er att tänka utan för ramarna och ifrågasätta världen. Ni hade aldrig fått vara med om de där fantasierna som endast poppar ur mitt huvud. Vi kanske inte hade tävlat med och mot varann, lekt kittel-lekar innan läggdags och hittat på egna rim och ramsor. Om jag vore en annan mamma kanske vi inte hade haft disco i köket, sångövningar i bilen eller prövat på att äta 10 olika sorters bullar till middag.

 Jag är glad att jag aldrig fastnade i den trånga, traditionella mammarollen, i något som inte var jag. För om jag inte skulle ha varit annorlunda skulle ni inte vara lika fantastiska som ni är idag [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]

Igår ringde min man mig på jobbet. När jag svarade sa han: ”Du åker hem NU”. ”Men, men” , försökte jag. ”Gör som jag säger, res dig upp och åk hem bara!”  Jag förstod att det var allvar, hjärtat hoppade ur bröstkorgen. Jag lämnade alla papper utspridda på bordet. Packade inte ens ihop mina grejer, ropade till en arbetskamrat att jag åker hem och inte visste om jag skulle komma tillbaka, städa upp mina papper efter mig, får jag ur mig innan dörren slår igen bakom mig.

Jag ringde sonen som grät så mycket att det var svårt att höra vad han sa. Hur är det, frågade jag. Har du inte hört vad jag har gjort, svarade han. Han och kompisen kom hem efter skolan, gick ner och spelade tv-spel när de efter (någon timme?) kom upp och såg att ytterdörren stod öppen och att hunden var borta. PANIK!

Dom letade inomhus, dom letade utomhus, men dom hittade honom ingenstans. Det här är min mardröm, en av alla mina återkommande katastroftankar, och nu var den helt plötsligt verklig. Jag har haft en himla otur med mina hundar, både omplaceringar och hundar som gått bort i tragiska olyckor. Mina hundar har alltid betytt allt för mig, varit en stor del av mitt liv, min familj, mig själv.

Jag klarade inte ens av att tänka tanken på att aldrig få se denna hund igen. Jag hämtade hans pipleksak och sprang runt kvarteret, pratade med grannar, med gud och med mig själv. Jag sprang ut i skogen och ropade hans namn så högt så hela världen hörde. Men fick inget svar. Jag letade efter spår, minsta lilla ledtråd, men också efter hans döda kropp. Gång på gång såg jag honom i mitt inre komma springandes emot mig. Egentligen ville jag bara lägga mig ner på marken och dö. Bryta ihop, slå på mig själv för att detta ens kunde hända men jag fortsatta att springa. Mot allt och ingenting.

Räddningen blev Facebook där jag lagt ut en efterlysning och fick ett svar (tack facebook). När jag såg hans på bild kom tårarna, måtte någon fångat in honom! Jag sprang över vägen och försökte inte tänka på att han också hade korsat den när min mobil plötsligt ringer och någon i andra änden säger att de har min hund. Lättnaden!

Tjejen som öppnade dörren var glad ihågen medan jag bröt ihop totalt. Hon pratade glatt men jag hörde inte ett ord av vad hon sa. Ångesten slet och drog i hela kroppen att påminnelsen om de andra olyckorna satt fast på min näthinna. Jag minns inte ens om jag sa tack, eller om jag bara tog hunden och gråtande gick där ifrån. Det enda jag minns är lättnaden i min kropp…

Ångesten fanns med mig resten av kvällen och jag vet att oron kommer vara med mig ett tag fram över. Jag vet också att ringsignalen kommer att låta argare än vanligt och att varje gång jag lyfter luren kommer det göras med ett vist mått av anspänning i min kropp (och förhoppningsvis en lättnades suck efteråt).  Det känns som att jag nyss fick en elak påminnelse om att det där jag är rädd för, det där som verkligen inte får hända, kan komma bli min verklighet. Jag tackar som ödmjukast för påminnelsen, (inte för att jag behövde den), eller ville ha den, utan för att den idag inte slog in [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”]Lämna en kommentar

Vilka fina dagar det har varit. Helt otroligt. Har försökt att ta till vara på varenda en. Veckan som varit har jag tagit det ganska lugnt på företagsfronten. Har haft en sådan otroligt trötthet i mig, undrar om det är järnbristen som spökar (hur svårt ska det vara att komma ihåg de där jäkla tabletterna). Men nu har jag åtminstone tagit dem tre dagar i rad. Hoppas att järnlagret snart är påfyllt.Stress kommer ju smygande som ni vet och även om jag inte känner mig direkt stressad så har meditationen fått vika undan kanske under en månads tid nu. Jag har varit så trött på morgonen att det prioriterats bort, så även yogan. Så även om jag inte känner mig stressad eller inte har särskilt hög belastning på mig just nu så är både bristen på yoga och meditation ett tecken på att jag behöver komma tillbaka till mig själv igen. Lyssna inåt.

Sommaren är ofta den perioden jag mår sämst så nu gäller det att vara snäll mot mig själv. Under sommartiden rubbas alla rutiner, förväntningar höjs, barnen flyger ur boet vilket känns väldigt ångestfyllt och stressande, och även sömnen ruckas. Bara dåliga saker om du frågar mig.

Jag försöker ta till vara på kvällarna. Gå mina promenader. Dricka te på verandan. Just nu känner jag en längtan efter människor  (vad har hänt), känner ett stort behov av att vara med, prata. Så det är något jag SKA bli bättre på. Umgås. Och inte bara hålla mig för mig själv.

Helgen har bestått av takläggning och trädgårdsröj. Eller ja, jag har försökt städa ut växthuset men igår orkade jag inte hela vägen så jag får fortsätta idag. Så promenad, sova i solen och städa i växthuset står på dagsschemat. Hoppas ni får en härlig Söndag!