Den där tröttheten


Den där tröttheten

Den där tröttheten

Den där tröttheten. Jag önskar att vi kunde bli vänner, förstå varandra. Lära oss att lyssna, ömsesidigt, med respekt. Inte som nu då vi försöka övervinna varandra, hela tiden försöka visa vem som är starkast. Ingen vinner, både förlorar. Det är som att springa i motvind.

Vi är mer än ovänner. De stunder vi inte slåss mot varandra, ignorerar vi varandra helt. Blundar, låtsas inte om, trots att vi vet att den andre ständigt är närvarande. Jag ser tröttheten som ett hot och min största rädsla är att den ska gripa tag i mig och hålla fast mig för alltid. Jag försöker undvika den, inte titta på den, inte lyssna när den ropar min namn. Jag springer när den jagar mig, hör hur den flåsar mig i nacken, och andas ut de tillfällen jag kommer undan.

Den där tröttheten. Fast att jag vet att den inte vill mig illa så kan jag omöjligtvis tycka om den. Nej den är obekväm och ful även om den i grunden bara vill vara snäll. Det känns inte snällt att ta någons superkrafter, att fånga någons fart. Kanske är det omöjligt att gilla någon som hytter med fingret och ständigt viskar varnande ord i ens öra.

Man vill inte lyssna.

Jag tycker inte om känslan. Hur den fyller hela ens kropp, tar upp de flesta av ens tankar. Äter upp en inifrån och det enda man frågar sig själv är om den någonsin kommer att försvinna.

Den där tröttheten. Jag önskar att vi hade kunnat bli vänner. Att jag hade kunnat acceptera dig, kontrollera dig, eller inte märka av dig alls.

Lämna en kommentar

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.