Livet utan skyddsnät
Ibland känns det som att jag dansar på lina. Att jag ständigt lever på hög höjd. Det är en magisk känsla, och dom där nere tittar beundransfullt på.
Titta på henne, säger dom och pekar. Jädrans vilken balans hon har!
Ibland står det ett helt gäng där nedanför, klappar händer och visslar. Jag kan vinka och göra ett extra skutt allt för att få en extra applåd.
Men sen ekar det tomt och linan börjar svaja. Det spelar ingen roll åt vilket håll jag vänder mig så fortsätter linan att gunga.
Jag är trött, mina ben darrar och jag lever under en ständig risk att falla. Linan svänger fram och tillbaka men jag håller mig kvar. Medveten om att fallet blir stort om jag tappar greppet, och att jag då kommer att slå mig rejält.
Jag vet att vi någongång kommer att träffas. Marken och jag. Förr eller senare med en dundersmäll.
Jag längtar efter publiken, att någon ska se mig, fånga mig eller hjälpa mig ner.
Men gatan är sedan länge tom.
Utan skyddsnät står jag ensam kvar. Inga piruetter eller extra hopp får linan att sluta gunga och att stå still hjälper inte heller mina svajiga ben.
Ibland känns det som att jag dansar på lina. Jag balanserar genom dagen med en ständig rädsla att falla. Med utfällda armar promenerar jag genom folkmassor och tomma gator. Utan skyddsnät. Jag önskar att någon skulle se mig, fånga mig eller hjälpa mig ner.
[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar