Igår ringde min man mig på jobbet. När jag svarade sa han: ”Du åker hem NU”. ”Men, men” , försökte jag. ”Gör som jag säger, res dig upp och åk hem bara!” Jag förstod att det var allvar, hjärtat hoppade ur bröstkorgen. Jag lämnade alla papper utspridda på bordet. Packade inte ens ihop mina grejer, ropade till en arbetskamrat att jag åker hem och inte visste om jag skulle komma tillbaka, städa upp mina papper efter mig, får jag ur mig innan dörren slår igen bakom mig.
Jag ringde sonen som grät så mycket att det var svårt att höra vad han sa. Hur är det, frågade jag. Har du inte hört vad jag har gjort, svarade han. Han och kompisen kom hem efter skolan, gick ner och spelade tv-spel när de efter (någon timme?) kom upp och såg att ytterdörren stod öppen och att hunden var borta. PANIK!
Dom letade inomhus, dom letade utomhus, men dom hittade honom ingenstans. Det här är min mardröm, en av alla mina återkommande katastroftankar, och nu var den helt plötsligt verklig. Jag har haft en himla otur med mina hundar, både omplaceringar och hundar som gått bort i tragiska olyckor. Mina hundar har alltid betytt allt för mig, varit en stor del av mitt liv, min familj, mig själv.
Jag klarade inte ens av att tänka tanken på att aldrig få se denna hund igen. Jag hämtade hans pipleksak och sprang runt kvarteret, pratade med grannar, med gud och med mig själv. Jag sprang ut i skogen och ropade hans namn så högt så hela världen hörde. Men fick inget svar. Jag letade efter spår, minsta lilla ledtråd, men också efter hans döda kropp. Gång på gång såg jag honom i mitt inre komma springandes emot mig. Egentligen ville jag bara lägga mig ner på marken och dö. Bryta ihop, slå på mig själv för att detta ens kunde hända men jag fortsatta att springa. Mot allt och ingenting.
Räddningen blev Facebook där jag lagt ut en efterlysning och fick ett svar (tack facebook). När jag såg hans på bild kom tårarna, måtte någon fångat in honom! Jag sprang över vägen och försökte inte tänka på att han också hade korsat den när min mobil plötsligt ringer och någon i andra änden säger att de har min hund. Lättnaden!
Tjejen som öppnade dörren var glad ihågen medan jag bröt ihop totalt. Hon pratade glatt men jag hörde inte ett ord av vad hon sa. Ångesten slet och drog i hela kroppen att påminnelsen om de andra olyckorna satt fast på min näthinna. Jag minns inte ens om jag sa tack, eller om jag bara tog hunden och gråtande gick där ifrån. Det enda jag minns är lättnaden i min kropp…
Ångesten fanns med mig resten av kvällen och jag vet att oron kommer vara med mig ett tag fram över. Jag vet också att ringsignalen kommer att låta argare än vanligt och att varje gång jag lyfter luren kommer det göras med ett vist mått av anspänning i min kropp (och förhoppningsvis en lättnades suck efteråt). Det känns som att jag nyss fick en elak påminnelse om att det där jag är rädd för, det där som verkligen inte får hända, kan komma bli min verklighet. Jag tackar som ödmjukast för påminnelsen, (inte för att jag behövde den), eller ville ha den, utan för att den idag inte slog in [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]
[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”]Lämna en kommentar