Månadsarkiv: maj 2018

När häggen blommar

Det bästa tiden är nu, när häggen blommar. Jag har tittat till trädet varje dag, längtat, och helt plötsligt är vi där. Jag stannar till, tar den i min hand, smeker doftar.

Tiden går så fort, vill bara ropa stanna. Det är som att man inte litar på att solen gör det, man är så rädd för att vakna upp till en himmel så återigen är grå.

Jag drabbas av någon slags stress. Att maxa sommaren, njuta av ljuset. För i morgon kan det vara borta. Men vem orkar egentligen gå runt och njuta hela dagarna, inte jag.

Barnen har rymt hemifrån för dagen. Precis som som det ska vara de varma månaderna. De är med vänner och kommer hem svettiga och smutsiga. Kanske är det det största sommartecknet av dem alla?

Själv har jag huvudvärken från helvetet och försöker ta vara på dagen samtidigt som jag inte gör någonting. Det går så där som vanligt.  Tänkte att jag skulle fortsätta med det resten av kvällen…eller i alla fall tills något vettigare dyker upp.

Här står jag nu

Jag borde njuta nu. Klappa mig på axeln, känna mig tillfreds. Men ändå är det något otåligt som river och sliter inuti. Jag har tagit mig själv igenom ett otroligt stort projekt. Jag startade igång, sålde och slutförde min utbildning i terapeutisk skrivande, och det kanske inte ser mycket ut från omvärlden men jisses vilket arbete det låg bakom allting. Jag hade utbildningen som mitt slutmål för våren. Efter den är det ”färdigt”, då kommer jag att få vila, sade jag till mig själv, och nu står jag här, tom. Den där vilan känns inte alls lika skön som i tanken.

Mina tankar far åt olika håll och jag har ingen aning om vart jag ska gå, det enda jag är säker på är att mina tankar, de är inte alls intresserade av att ta det lugnt. Det är ofta när jag har ett projekt på gång som jag mår som bäst, där jag kan hålla fokus. Lägga all min tankemöda och energi. Nu ligger de istället lite här och där och det är ett jävla kamp med att försöka plocka ihop dem varje dag.

Det händer så mycket i mitt huvud som inte syns (och tur är väl det). Men jag stoppar mig själv ständigt från att dra igång nya projekt, och det kanske låter lätt men det är det inte. Det lättaste är att ”go with the flow” men skulle jag göra det vet jag inte vart jag skulle hitta mig själv.

För någon vecka sedan kom jag hem till min man och ville köpa ett tryckeri, på riktigt alltså. Är du allvarligt, frågade han (fast att han förmodligen redan visste svaret). Och sedan pratade vi inte mer om det. Med en tanke kommer tusen andra. När jag var på mässan i Stockholm träffade jag flera trevliga människor och minst fem stycken som jag diskuterade olika samarbeten med. En sådan diskussion föder så mycket ideér i mig och när jag sedan pratar med fyra till, ja då är det så att jag kan spricka. Jag vet liksom inte vilket ben jag ska stå på. Tankarna är så snabba att jag inte kan jaga ikapp dem. Jag ser dem flyga förbi men kan inte fånga dem.

Ja och det kanske är där jag är just nu, ofokuserad. Och det gör mig vilsen och ledsen, jag känner mig tom och inte sådär uppfylld som jag mår bäst av att vara. Jag behöver fånga en av de där tankarna nu. Det är ju sånt man har chefer till i ett vanligt jobb tänker jag, att vägleda en, berätta vad som är viktigt och visa en vilken väg man ska gå. Men har står jag med varje beslut själv. Nu blir det att jag stannar upp i varje vägskäl och jag avskyr ju det där med att bromsa in. Så här står jag nu…och vet inte riktigt åt vilket håll jag ska vandra. Kanske är det bara att sätta ögonbindel på, snurra några varv och sedan fortsätta gå….

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”]Lämna en kommentar

12 år med dig!

Jösses vad tiden går. Igår fyllde du 12. Helt otroligt att du funnits i mitt liv så länge. På ett vis känns det som att jag aldrig varit utan dig och på ett annat sätt som om jag fick dig igår. Du kommer liksom alltid vara min bebis, oavsett hur många år du fyller och centimeter du växer. Jag beundrar dig och det viktigaste i mitt liv är att få vara en del av din framtid,  för på sätt och vis känns det som om den också är min. För jag kommer att glädjas av varje steg du tar och gråta när du gråter. Din glädje är också min, men också din ilska och din sorg. Du är mitt liv på ett sätt som jag aldrig hade kunnat ana innan du kom.

Jag vet att jag innan fick barn var så irriterad på föräldrar som sade att man aldrig har älskat för än man fått ett barn, men till viss del kan jag hålla med om att det är sant. För kärleken blev en helt annan när du kom. Där inget annat i livet än du var viktigt. Jag tappade bort mig själv i dig, men med dig kom också en oro och ångest jag aldrig tidigare känt. För vad vore mitt liv utan dig? Hemska tanke! Ändå slår den mig så gott som varje dag. Hugger mig med kniv i hjärtat i stället för att glädjas över att möta dina blå ögon.

Jag är så glad att du är du. Den där envisheten jag slet mitt hår över när du var liten är jag idag glad bor i din kropp. Den kommer att ta dig långt. Du har alltid varit starkare och på många sätt klokare än mig. Har sedan du varit litet barn vetat exakt vilka knappar du skulle trycka på för att jag skulle gå sönder och oj, vad du gjort det ofta.

Du har verkligen testat mig. Jag har lärt mig så mycket om mig själv sen jag fick dig. Som till exempel hur man överlever med så lite sömn som möjligt och hur man klarar att stå ut i en orkan av envishet och ilska. Jag klarade det och här står vi nu, starka och sammansvetsade. Jag kanske har lite sprickor i fasaden efter din framfart men hej, jag är glad över att vara vid liv!

12 år med dig! Kan inte förstå en sådan fantastisk människa kom till jorden för att tillbringa den med mig. Älskade Leia, vill bara säga att jag avgudar dig!

Jag har aldrig slutat älska dig

Jag tänker på dig ibland, men mest av allt försöker jag nog undvika det. Försöker att leva livet som om du inte vore i det. Som om du inte fanns kvar. För det gör du på sätt och vis inte längre. Det gör ont att säga. Likväl är det sant.

Du finns några kilometer bort men är ändå så långt i från mitt liv. Jag minns knappt dina ögon, ditt skratt, din röst. Jag saknar dig och har nog alltid gjort även om jag inte uttalat det på flera år. Orkar liksom inte älska dig, sakna dig och vara ledsen. Är så mycket lättare att inte tänka på det alls.

Jag ser dig ibland, inte på riktigt men i mina klienter. Kanske är det de påverkade ögonen, den fumliga rösten eller sättet att inte våga möta min blick. Sliten, ensam och söndrig. Det kunde lika gärna vara du, och kanske önskar jag ibland att det vore så.

Att det var du som satt framför mig och sträckte ut din hand, att det var du som bad om hjälp, gav mig en chans. Men det har aldrig varit du. Kanske hoppas jag än, att telefonen plingar till en dag med ett sms från dig.

Jag drömmer om dig ibland, med pigga ögon och nytvättat hår. Du kramar mina barn och känner dem vid namn. En fantasi jag än idag hoppas hinner bli verklighet.

Jag kanske kunde göra mer, söka upp dig, ringa dig, skriva brev. Jag anklagar mig själv i bland för att jag inte anstränger mig tillräckligt fast att det är du som valt bort, tagit avstånd.

Jag tänker på hur det kunde ha varit om allt var som det skulle. Om du var en del av min familj så som det från grunden var uppgjort.

Det finns osynliga band som håller oss samman även om man inte ser dem. Hur mycket du än försöker bryta dem så finns de kvar, håller dig fast.

Jag har aldrig slutat älska dig, fast att personen jag älskade försvann för länge sedan och inte finns att hitta. Men jag vet att du finns där någonstans mellan dimmorna och jag hoppas att du en dag hittar hem.

Till dess fortsätter du att fly, för rädd för att möta min blick. Jag går vidare i livet och sörjer brodern jag aldrig fick.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”]Lämna en kommentar

Du är inte unik!

Jo självklart är du unik. Det jag menar är vi alla bär på samma känsloregister och att du därför inte är så unik att ingen annan burit på dina tankar eller känslor. För vi låser ofta in oss i det där, tror att vi är ensamma i allt vi upplever. Ingen annan kan ha känt eller tänkt så här, så går vi runt tysta med alla våra känslor och slår på oss själva.

Det sägs att det finns sex till åtta grundkänslor. Kan du gissa vilka de är?

Ilska, ledsamhet, glädje, förvåning, rädsla, avsky, en del lägger även till skuld/skam och nyfikenhet/intresse.

Vi bär alla på en kompott av de där känslorna, och mer där till. Det jag har lärt mig genom att dela med mig av mina tankar och känslor i blogginlägg är att jag inte är ensam, aldrig, oavsett vad det är jag uttrycker och säger här så finns det alltid någon som känner igen sig, mer eller mindre. Det har gett mig en trygghet, därför vill jag även förmedla vidare den där tryggheten till dig.

Jag känner mig ibland ensam, tvivlar på min duglighet. Jag bär på sorg, ångest, taskiga minnen och tvivel (både på mig själv och andra) och när jag står där och känner mig liten och ensam så är det någon av er som räcker upp handen och säger ”jag med. Jag har också tänkt och känt så där!”  Jag känner då med ens en värme i mitt bröst för vet ni vad. Jag är inte ensam. Och det är inte du heller!

Det spelar ingen roll vem du är, vad du har gjort eller upplevt. Du är människa och det är jag med! Och det är inte förrän du öppnar upp låter det du har inom dig komma upp till ytan som du ser att det egentligen inte är så farligt. Att du kan hantera det, din omgivning kan hantera det och att du är ok, oavsett.

Du är unik men inte speciell. Eller så kanske du är speciell men inte unik. Du är du, du är människa, med allt vad det innebär, och det är jag med.