Här står jag nu


Här står jag nu

Här står jag nu

Jag borde njuta nu. Klappa mig på axeln, känna mig tillfreds. Men ändå är det något otåligt som river och sliter inuti. Jag har tagit mig själv igenom ett otroligt stort projekt. Jag startade igång, sålde och slutförde min utbildning i terapeutisk skrivande, och det kanske inte ser mycket ut från omvärlden men jisses vilket arbete det låg bakom allting. Jag hade utbildningen som mitt slutmål för våren. Efter den är det “färdigt”, då kommer jag att få vila, sade jag till mig själv, och nu står jag här, tom. Den där vilan känns inte alls lika skön som i tanken.

Mina tankar far åt olika håll och jag har ingen aning om vart jag ska gå, det enda jag är säker på är att mina tankar, de är inte alls intresserade av att ta det lugnt. Det är ofta när jag har ett projekt på gång som jag mår som bäst, där jag kan hålla fokus. Lägga all min tankemöda och energi. Nu ligger de istället lite här och där och det är ett jävla kamp med att försöka plocka ihop dem varje dag.

Det händer så mycket i mitt huvud som inte syns (och tur är väl det). Men jag stoppar mig själv ständigt från att dra igång nya projekt, och det kanske låter lätt men det är det inte. Det lättaste är att “go with the flow” men skulle jag göra det vet jag inte vart jag skulle hitta mig själv.

För någon vecka sedan kom jag hem till min man och ville köpa ett tryckeri, på riktigt alltså. Är du allvarligt, frågade han (fast att han förmodligen redan visste svaret). Och sedan pratade vi inte mer om det. Med en tanke kommer tusen andra. När jag var på mässan i Stockholm träffade jag flera trevliga människor och minst fem stycken som jag diskuterade olika samarbeten med. En sådan diskussion föder så mycket ideér i mig och när jag sedan pratar med fyra till, ja då är det så att jag kan spricka. Jag vet liksom inte vilket ben jag ska stå på. Tankarna är så snabba att jag inte kan jaga ikapp dem. Jag ser dem flyga förbi men kan inte fånga dem.

Ja och det kanske är där jag är just nu, ofokuserad. Och det gör mig vilsen och ledsen, jag känner mig tom och inte sådär uppfylld som jag mår bäst av att vara. Jag behöver fånga en av de där tankarna nu. Det är ju sånt man har chefer till i ett vanligt jobb tänker jag, att vägleda en, berätta vad som är viktigt och visa en vilken väg man ska gå. Men har står jag med varje beslut själv. Nu blir det att jag stannar upp i varje vägskäl och jag avskyr ju det där med att bromsa in. Så här står jag nu…och vet inte riktigt åt vilket håll jag ska vandra. Kanske är det bara att sätta ögonbindel på, snurra några varv och sedan fortsätta gå….

Lämna en kommentar

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.