Konsten att känna sig värdelös, varje dag.


Mina ADHD-svårigheter är inte så tydliga för omvärlden men jag och dem som står mig närmast märker av dem varje dag. För mig handlar det inte om stora grejer, nej de är de där små enklaste grejerna, sådant som alla andra bara tar för givet som jag aldrig klarar av. För mig innebär ADHD att misslyckas med självklara saker, för större saker, uppgifter som är svårt, ja det klarar jag galant.

Men i vardagen är det dom där små sakerna som räknas, att komma ihåg saker, laga mat, uppgifter som andra gör samtidigt som de blundar och som jag inte minns alls. För det hjälper inte att någon klappar mig i ryggen när jag släppt en ny bok eller hållit en bra föreläsning när jag misslyckas med vardagliga uppgifter, varje dag. De är dem, som får en att känna sig så värdelös, så ledsen och besviken på sig själv.

Min son liknar mig och det är på så många vis sorgligt att se. Jag hörde honom med sina kompisar i hallen häromdagen. De skrattade åt honom av någon anledning och han svarade “jag är lite efterbliven”, som ett försvar. Jag ville bara springa ut och förklara för honom och säga att han inte alls är efterbliven, förklara att hans tankar är för upptagna med allt annat, för snabba för honom att hinna med. Han är 9-år och har redan nu sagt det vid flera tillfällen, jag är dum, jag är inte smart, jag är efterbliven, fast att han intellektuellt är på samma nivå som alla andra och inte ligger efter med en enda uppgift i skolan. Och det vet han om, men det är inte det som räknas.

Nej, för det är vi två som tappar bort våra saker i hela huset, som alltid glömmer bort, aldrig kommer ihåg och får tillsägelser varje dag. Vi säger saker rakt ut, får folk att skratta eller tvärtom inte alls förstå vad vi menar. Vi pratar innan vi tänker, vilket ibland kan få oss att framstå som helt dumma, när det egentligen är tvärtom.

Men det är det som är grejen, när folk skrattar, suckar eller ger en den där blicken, då är den där känslan av misslyckande och värdelöshet där. Och ja jag vet, det är mänskligt, något vi alla bär. Men personer med ADHD får känna av det där lite oftare än alla andra. I  intervjuerna för min bok “Jakten på självkänsla” var det just det som var genomgående att man kände sig utanför och annorlunda på grund att man inte klarade de enklaste av saker, så som exempel att sitta still.

Det är svårt att förklara och jag tror inte att någon som inte upplevt det helt och fullt kan förstå. Men varje gång man gör någon besviken, blir man också besviken på sig själv. Jag inser att det jag vill säga redan är sagt, att jag skrivit om det förut (till dig som inte har ADHD).    LÄS. Jag blir bara så ledsen för hans skull, för min skull, och för alla andra som kan den där konsten…att känna sig värdelös…varje dag.

Lämna en kommentar

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.