Äntligen hemma efter tre intensiva dagar i Stockholm. Oj oj oj. Vilka dagar. När jag stod hemma i min hall i går kom jag fram till att det inte är själva mässan som är den tuffa delen av att vara borta. Nej det kan tvärtom ge energi att möta massa människor, hitta nya samarbeten eller nya produkter. Men det där att ta sig till och från platser i Stockholm, all stress och stök. Känner mig på riktigt spyfärdig av intryck. Att sedan sitta still fyra-fem timmar på ett tåg, ja det är inget vidare.
Vägen till Stockholm kändes lättare, mitt huvud var inte lika sprängfyllt som det var när jag lämnade staden. Jag kunde därför sitta och jobba på tåget vilket fick tiden att gå relativt snabbt. Men vägen hem, suck, grabben bredvid måste ju trott att jag var galen (om han bara visste hur rätt han hade). Först tog jag upp datorn och försökte jobba, men eftersom jag inte hade nät och huvudet var för trött för att kunna skriva bytte jag till att försöka läsa en bok, när inte heller det fungerade på grund av min intryckskänslighet försökte jag mig på att se en Netflix-serie i paddan, när inte heller det gick pga av för dåligt nät försökte jag se den i telefonen. När inte det funkade försökte jag läsa bok igen. Gav upp tog fram mitt anteckningsblock och började skriva, det tog snabbt stopp och jag beslutade mig för att lyssna på podcast, inte heller det fungerade och jag försökte läsa bloggar via mobilen. Jag stannar där, ni fattar. Ingenting fungerade, jag var för trött för att göra någonting samtidigt som det var helt omöjligt att sitta still.
Helgen ska nu fyllas med vila och återhämtning och nästa vecka blir kortvecka på jobbet vilket också känns skönt! Det som känns kul med mässor är alla fantastiskt nya bekantskaper det ger. Min grannmonter var Phonak vilket jag tidigare har erfarenhet av då jag testat deras produkter på min son, är glad att jag fick dem som goda grannar. På fredagen delade jag monter med fantastiska Paula Tilli, vilken pärla. Skrattade så jag grät när hon beskrev sig själv. Totala motsatsen till mig själv. Hur hon älskade att ”inte göra någonting”, olikheter är verkligen fantastiskt!
Finns såklart mängder med fantastiska människor där och som jag och AnnKatrin pratade om i väntan på tåget så är det en sådan fantastisk stämning mellan alla. Fast att vi alla är författare och föreläsare finns det ingen konkurrens mellan oss. Utan vi är alla arbetskamrater som stöttar och hjälper varandra. Fantastiskt kul! Huvudet är nu som vanligt fyllt med tankar och samarbeten. Ska försöka ta helgen till att lägga upp en plan och smälta allt.
Hoppas ni haft en fin vecka och får en fortsatt fin helg!
[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”]Lämna en kommentar