Utan mig själv
Utan mig själv
Jag har alltid haft en stark röst inom mig. Folk skulle nog säga att jag är en beslutsam person. Jag känner en känsla, och går efter den. Det finns inte så mycket tveksamheter. Men helt plötsligt är det som om rösten har tystnat. Den talar inte till mig längre. Jag känner mig vilsen och vet inte åt vilket håll jag ska gå. Vet knappt vad jag tycker och tänker, eller på vilket ben jag ska stå.
Jag har aktivt jobbat för att känna in. Suttit tyst och mediterat. Dragit ut hörlurarna ur öronen, stoppat musiken, för att istället lyssna på mig själv. Men det ekar tomt.
Inga rädslor, inga tankar, inte ens ångesten är där längre. Hallå, ropar jag och får endast mitt eko till svar.
Jag försöker greppa tag i sådant jag känner till, men allt faller mig ur händerna. Rinner som sand mellan mina fingrar. Här har jag något ropar jag och balanserar nöjt på tegelstenar som i famnen förvandlas till luft. Och så står jag där. Ensam igen. Utan mig själv.
Jag försöker leta efter lösningar, svar. Men det är svårt när jag inte ens hittar problemet. Vad fan vill du, skriker jag till mig själv utan att få en endaste reaktion. Det är som att vara förlamad på insidan. Och jag saknar energin, virvelvinden. Jag saknar till och med ångesten. Den som fick mig att känna något mer än ingenting alls.
Det är som att alla rum inom mig är tomma. Jag går med ett leende mot favoritdörren och tänker att här, här inne finns det alltid massor med energi. Men när jag öppnar dörren är det tomt i rummet, inte en möbel kvar. Det som tidigare bott där har försvunnit, flytt. Chockat fipplar jag med nycklarna och går till nästa rum. Det här rummet är kanske inte lika bra, men det brukar i alla fall göra mig glad. Samma sak händer, tomhet. Och så går jag till nästa, och till nästa och till nästa, och finner ingenting. Inte ett dammkorn. Inte en vindpust. Ingenting.
Jag lämnar dörrarna vidöppna. Blundar hårt och hoppas på att det är en dröm. Springer runt sökande ständigt på jakt efter något att fylla i mitt rum.
Energin faller när jag inte har något att städa upp, när det inte finns något att greppa tag i. Jag springer runt och försöker tända alla lampor, rädda det som räddas kan, tänker jag och trycker frenetiskt på alla knappar. Men huset förblir mörkt.
Utanför ser jag solen, och jag kan höra andra skratta. Men det är bara regn hos mig.
Jag hör inte längre mig själv, eller kanske har jag bara slutat att lyssna?
Jag förstår att lösningen inte ligger i att leta efter lösningar. Utan mer kanske i att bara vara. Att fånga stunden och dansa i regnet, i tomheten, i huset som nu rymmer allt och ingenting. Tomheten väcker rädslor. Och kanske är det det som har hänt, att jag är förlamad av den, och därför inte känner något alls?
Jag klappar mig själv på kinden och intalar mig att det är ok.
Litar på att jag hittar tillbaka, tillbaka till mig.