Månadsarkiv: maj 2019

1. Vad heter du?

Jessica Maria-Therese Hjert Flod

2. Vänster eller högerhänt?

Höger

3. Sommar höst vinter eller vår?

Vår!!!

4. Favorithögtid?

Jul, speciellt om man är långledig 🙂

5. Cola eller fanta?

Det gör detsamma. Men dricker alltid light eller sockerfritt.

6. Donken eller Max?

Ingen av dem är en favorit så det spelar ingen roll.

7 . Instagram eller Facebook?

Instagram.

8. Hur gammal är du?

39

9. Var bor du?

I vänersborg.

10. Hårfärg?

Cendré eller råttfärgat. Men just nu röd.

11. Ögonfärg?

Blågrön.

12. Längd?

168 cm

13. Godis eller chips?

Godis men helst av allt kakor. Älskar kakor.

14. Nämt tre saker på din att göra lista

Läsa ut boken ”kbt i utveckling”, sätta några frön i jorden, ta kontakt med sjukgymnast.

15. Vad skulle du gjort utan din mobil?

Haft ännu mindre kontakt med människor förmodligen.

16. Dumpat någon?

Absolut.

17. Blivit dumpad?

Självklart.

18. Vad har du för någon mobil?

Iphone x

19. Om du vann en miljon, vad skulle du göra?

Köpa mig mitt drömhus (eller nej, förmodligen betalat av lånen på huset jag bor i).

20. Favoritland?

Det jag bor i.

21. Vad gillar du mest med sig själv?

Åh jösses vad svårt, hm, att jag vill alla människor väl kanske…

22. Vad gillar du minst…?

Efter som jag krigat halva livet mot min kropp skulle jag ljuga om jag inte svarade att det är den jag gillat minst. Fast det handlar väl inte om kroppen i sig utan snarare kroppens vikt.

23 .Nämn två personer du inte skulle klara dig utan?

Mina barn så klart. Gibson och Leia.

24. Ut och festa eller myskväll?

Mys alla dagar i veckan!

25. Tränar du?

Inte så mycket som jag önskar. Promenerar varje dag , springer och yogar oregelbundet.

26. Hur mycket väger du?

Pendlar mellan 68-72.

27. Tatueringar?

Japp. Tre stycken, eller nej, fyra.

28. Percing?

Nej dom är borta. Har haft i näsan, naveln och tungan.

29. Favoritfärg?

Alla färger utan svart vill jag svara just nu när jag känner mig trött på mörker. Men har ingen favorit. 

30. tobak eller alkohol?

Inget av det.

31. Anledning att jag gick med i youtube?

Förstår inte frågan. Kollar knappt på youtube.

32. Rädslor?

Förmodligen alla man kan ha. Men mest rädd är jag för att flyga, åka båt, höjder, sjukdomar, äh listan kan bli hur lång som helst…

33. Vilka instrument?

Jag spelar gitarr och flöjt.

34. Favoritraggningsreplik?

Raggar inte på folk men efter som jag är galen i hundar skulle det väl förmodligen bli ”vilken fin hund” .

35. One direction eller the fooo?

???

36. Justin Bieber eller Manfred Erlandsson?

Får jag lämna ett frågetecken igen???

37. Hamburgare eller pizza?

Hm, kan nog inte välja faktiskt. Ingen av dem är favoriter. Men tycker bäst om de båda när de är hemmagjorda.

38. Mamma eller pappa?

Båda två såklart.

39. Sommarklänning eller tubtop?

Sommarklänning.

40. Lakrits eller choklad?

Choklad!!

41. Vad gör du på fritiden?

Går ut med hunden. Umgås med mannen och barnen, och om jag har riktig tur träffar jag också bästisen.

42. Var föddes du?

Vänersborg.

43. Var vill du bo?

På landet.

44. Framtida jobb?

Vill driva eget på heltid. Vill ha en verksamhet där jag gör lite av varje. Men vill absolut ha kvar mitt förlag och jobba med terapi.

45. Favoritartist?

Är inte särskilt musik intresserad så kan inte säga någon på rak arm. Har aldrig haft en favoritartist i hela mitt liv vad jag kan minnas.

46. Favoritstad?

Varberg och Alingsås är mysiga städer.

47. Gröna Lund eller Liseberg?

Helst inget av det.

48. Duscha eller bada?

Dusch, har ofta inte ro att ligga i bad.

49. Vad skulle ja ta med till en öde ö?

Papper och penna och en flock med hundar.

50. Favorit sak i mitt hus.

Min hund.

Jag har förändrats. Kan inte riktigt säga hur eller på vilket sätt men något är annorlunda. Men om man tänker efter så är allting runt om mig också annorlunda. Både fritid och arbete. Så kanske är det inte jag? Kanske handlar det inte om mig?

Så här skulle jag inte ha gjort för ett år sedan, är en tanke som kan slå mig, så här skulle jag inte ha tänkt förut är en annan.

Ett annat jag

Jag vet inte om det är rätt eller fel. Fel eller rätt..

eller om livet över huvudtaget är så lätt?

Ibland vill jag tysta ner mig själv

men kan samtidigt inte låta bli…

att berätta om det som skaver och river inuti.

Det är som om orden måste ut

historien måste sättas.

Det finns saker som på något sätt bara måste berättas.

Jag saknar mig själv, samtidigt inte. 

Vet inte om jag är mig själv..

eller på väg att bli någon annan.

Jag är inte längre säker

vem är jag idag?

Men måste man vara detsamma

kanske är det bara ett annat jag.

Utan mig själv

Jag har alltid haft en stark röst inom mig. Folk skulle nog säga att jag är en beslutsam person. Jag känner en känsla, och går efter den. Det finns inte så mycket tveksamheter. Men helt plötsligt är det som om rösten har tystnat. Den talar inte till mig längre. Jag  känner mig vilsen och vet inte åt vilket håll jag ska gå. Vet knappt vad jag tycker och tänker, eller på vilket ben jag ska stå.

Jag har aktivt jobbat för att känna in. Suttit tyst och mediterat. Dragit ut hörlurarna ur öronen, stoppat musiken, för att istället lyssna på mig själv. Men det ekar tomt.

Inga rädslor, inga tankar, inte ens ångesten är där längre. Hallå, ropar jag och får endast mitt eko till svar.

Jag försöker greppa tag i sådant jag känner till, men allt faller mig ur händerna. Rinner som sand mellan mina fingrar. Här har jag något ropar jag och balanserar nöjt på tegelstenar som i famnen förvandlas till luft. Och så står jag där. Ensam igen. Utan mig själv.

Jag försöker leta efter lösningar, svar. Men det är svårt när jag inte ens hittar problemet. Vad fan vill du, skriker jag till mig själv utan att få en endaste reaktion. Det är som att vara förlamad på insidan. Och jag saknar energin, virvelvinden. Jag saknar till och med ångesten. Den som fick mig att känna något mer än ingenting alls.

Det är som att alla rum inom mig är tomma. Jag går med ett leende mot favoritdörren och tänker att här, här inne finns det alltid massor med energi. Men när jag öppnar dörren är det tomt i rummet, inte en möbel kvar. Det som tidigare bott där har försvunnit, flytt. Chockat fipplar jag med nycklarna och går till nästa rum. Det här rummet är kanske inte lika bra, men det brukar i alla fall göra mig glad. Samma sak händer, tomhet. Och så går jag till nästa, och till nästa och till nästa, och finner ingenting. Inte ett dammkorn. Inte en vindpust. Ingenting.

Jag lämnar dörrarna vidöppna. Blundar hårt och hoppas på att det är en dröm. Springer runt sökande ständigt på jakt efter något att fylla i mitt rum.

Energin faller när jag inte har något att städa upp, när det inte finns något att greppa tag i. Jag springer runt och försöker tända alla lampor, rädda det som räddas kan, tänker jag och trycker frenetiskt på alla knappar. Men huset förblir mörkt.

Utanför ser jag solen, och jag kan höra andra skratta. Men det är bara regn hos mig.

Jag hör inte längre mig själv, eller kanske har jag bara slutat att lyssna?

Jag förstår att lösningen inte ligger i att leta efter lösningar. Utan mer kanske i att bara vara. Att fånga stunden och dansa i regnet, i tomheten, i huset som nu rymmer allt och ingenting. Tomheten väcker rädslor. Och kanske är det det som har hänt, att jag är förlamad av den, och därför inte känner något alls?

Jag klappar mig själv på kinden och intalar mig att det är ok.

Litar på att jag hittar tillbaka, tillbaka till mig.

Att (inte) falla för frestelsen -vill du verkligen ha den här?

Ibland är det så lätt att bli förblindad av något som är vackert. Att tycka att gräset på andra sidan är grönare än ditt, eller att bara titta på de små sakerna som blänker och missa det stora hela. Att ryckas med…

…och ångra sig.

Jag fick ett jobberbjudande för några veckor sedan, och jag skulle ljuga om jag sade att jag inte tänkte tanken, att jag inte förstorade upp fördelarna som låg i linje med något som jag alltid drömt om. Och blundade för de som var mindre bra. Men oavsett vad jag målade upp för bilder i mitt inre så sade den där magkänslan nej.

Jag försökte lyssna på andra, fråga om råd, istället för att lyssna på mig själv. Men när personen som vill sälja in tjänsten till mig frågar om mitt jobb kommer jag på mig själv med att le. Jag är stolt över mitt jobb, stolt över mig själv när jag gör mitt jobb. Och jag hör mig själv säga att det är så jag vill jobba, med människa, och inte bredvid. Jag kommer samma stund på att svaret låg i min egen mun. Du kommer inte att söka tjänsten, säger hon. Nej, säger jag utan att ha bestämt mig, själv förvånad över mitt snabba svar. Men jag går därifrån med ryggen rak. Känslan i magen är nu lugnare än på flera veckor och när dörren slår igen bakom mig vet jag att det är rätt.

Det enda som skulle gjort mig stolt i mitt nya jobb skulle eventuellt vara min yrkestitel. Som en fjäder i hatten. En hatt jag inte vill bära, just nu.. Kanske i framtiden… men inte… just nu.

När marken gungar runt en är det ännu lättare att gripa tag i något (man kanske inte ens vill ha) i en önskan om stabilitet, och om att få sitta fast. Och jag är så himla glad att jag inte rycktes med. Att inte bli smickrad, och förblindad av det. Att jag inte trodde på att lösningen låg någon annanstans.

Jag är en person som brukar ta chanser, kasta mig ut. Ger du mig något nytt sväljer jag det helt, utan att tveka, utan att stanna upp och undersöka saken. Jag hoppar bara på.

Men inte nu, inte idag.

Jag skickar vidare bakelsen, för den som slukar den

är inte jag.

1. Har du ett namn som bara din familj kallar dig?

Jessi

2. Har du någon ovanlig/konstig vana?

Jag luktar på allt. 

3. Har du några konstiga fobier?

Nej.

4. Vilken sång älskar du i hemlighet och sjunger när ingen hör?

Ja sjunger barnsånger som resten i min familj hatar (dom avskyr när jag sjunger överhuvudtaget i för sig). Men ”fågel i bur” och ”jag vill inte vara med om du ska slå mig” är sånger som går på repeat.

5. Vad stör du dig på hos andra?

Personer som inte är ödmjuka. Blir galen på sådant. Kan bli riktigt arg. Har svårt för personer som tror sig vara mer än andra.

6. Har du några nervösa vanor/ vad gör du när du blir nervös?

Hm, vet inte, tror bara att jag blir tyst.

7. Vilken sida av sängen sover du på?

Höger sida.

8. Vad var ditt fösta gosedjur och vad hette det?

En stor hund som jag kallade Laban. (Det är i alla fall det enda gosedjur jag minns från min uppväxt).

9. Har du något som du ofta säger åt andra att göra men aldrig gör det själv?

Hm… det skulle vara att ta det lugnt och vila då 🙂

10. Vilket håll står du åt i duschen?

Alla möjliga kan jag tänka mig.

11. Vilken är din favoritmat som är ”dåligt” men du älskar att äta det iaf?

Bröd, bröd, bröd, i alla dess former. Allt med bröd är bäst!

Hur går det med skolan?

…skolan.

Jo tack, det går bra. Jag hade som vanligt alldeles för höga förväntningar, men nu när jag landat i verkligheten lyckas jag njuta av den ändå. Det är samma sak varje gång jag ska börja en utbildning, jag tycker att det ska bli jätte kul och så läser jag på allt jag kan. Och när utbildningen väl börjar blir jag besviken för att jag inte lär mig något nytt.

Lite samma känsla har jag här. Det blir mycket upprepning av ämnen jag redan läst. Jag har redan läst anknytningsteorin, utvecklingspsykologi och samtalsmetodik mm. Och självklart är det bra med upprepningar men jag ville ha ny information. Längtade i alla fall efter det.

Men nu är jag nöjd över situationen. Vet inte hur mycket nytt jag faktiskt hade orkat att få in just nu. Dessa KBT-tekniker arbetar jag ständigt med i min vardag och även om de inte är nya för mig så kan jag nu lära in dem på djupet, det är vad jag säger till mig själv i alla fall.

Det är svårt att hinna läsa all litteratur. Två böcker i månaden. Vet inte hur jag hann med att driva ett företag vid sidan om innan. Suck. Men barnen är större och tar mer tid och energi just nu. Att få en stund för att läsa en bok för sig själv är omöjligt här hemma, åtminstone om man vill göra det tyst. Känns som att dom alltid sitter vid min sida, eller så är det mina skuldkänslor av att inte räcka till som alltid tar upp en plats vid sidan om. Deras spel och ljudliga telefoner hörs i vilket fall genom hela huset.

Jag har heller inga problem med att befinna mig i Malmö längre. Jag hittar runt, och känner mig trygg. Men efter ett halvårsresande inser jag att det är just resandet som tar på mig. Jag väljer alltid tyst vagn vilket är anledningen till att jag klarar det överhuvudtaget. Men att sitta still 3-4 timmar utan att inte göra något är omöjligt. Så jag tvingar ofta (läs alltid) mig själv att plugga, skriva bokrecensioner, besvara mail eller göra blogginlägg, vilket leder till illamående och åksjuka.

I juni är det terminens sista lektion och sedan väntar ett välbehövligt sommar lov. Men du tror fel om du tänker att jag ska vila upp mig. Nej, nej tvärtom tänker jag att jag ska hinna i kapp med lite av kurslitteraturen och eventuellt ska jag också försöka svälja en och annan fakta bok när kurslitteraturen inte vilar så tungt på mina axlar.

Jag är fortfarande glad över mitt beslut. Utbildningen är helt rätt, och helt rätt i tiden. Jag är glad att jag tog steget, hoppade. Även om det innebar otroligt mycket ångest och vånda. Och jag vet att jag har ett fortsatt slitsamt halvår framför mig. Men vem har sagt att drömmar ska vara lätta att nå? Kanske är det just att de är så slitsamma som gör att vi önskar oss dem ändå?

Mamma stanna, jag ser en bra bild, säger att han greppar tag i min telefon. Han hittar dem, bilderna, överallt. På väg hem från skolan, när vi är mitt i ett samtal, under en cykeltur. Dom dyker upp, lite här och där. Och jag älskar det!

Min son har börjat leka med sin kamera, tar bilder jag inte trodde fanns.  Titta en blomma säger jag, ta ett kort, och tänker som man gör, från mitt eget perspektiv. Men han presenterar alltid något helt annat. Så kan man också se det, tänker jag och beundrar hans kreativitet.

För det är ju det som är det fina med bild, färg och form. Det finns inget rätt eller fel. Det som är annorlunda, kan ibland vara det som blir bäst. Som allt annat här i livet, kan saker ses från olika synvinklar. Och beroende på vilket håll du ser det ifrån förändras också situationen. Det gäller bara att hitta sitt eget….och det tycker jag att han har gjort.

Och istället för att säga, ”det blev fel”, ”gör så här istället”, ”bilden lutar”, tänker jag, hm vad intressant, själv skulle jag nog gjort så här….

Han blommar upp, blir lite mallig och stolt och vill genast visa mig hur jag ska göra. Och jag tänker att vi alla ska göra just precis på vårt eget sätt. Att det faktiskt är det enda som är rätt.

Men att ta del av någons annan syn på saken kan vara så berikande. För ibland behöver vi bara se på vår situation, från ett annat håll.

I alla fall på insidan

När jag kommer ur hotellets dusch hamnar jag framför en helkroppsspegel  Förutom att säga till mig själv att spegeln var förbannat dåligt placerad hinner jag tänka en miljon elaka tankar om mig själv den sekunden jag råkade se min kropp naken. ”Jösses vilken sorglig figur!” ”Är benen verkligen så där runda?” ”Vad blåröd jag är, ska man se ut så, är det min nya hudfärg?”

Jag tittar medveten bort och undviker spegeln resten av morgonen. Under hotellfrukosten börjar dock tankarna vandra. Vad mycket bättre att tycka illa om sin utsida än sin insida, tänker jag. Det hade varit än mer jobbigt…och kanske är den svårare att dölja. Dom flesta människor slipper ju faktiskt att se mig naken, oftast till och med jag själv (och om nu någon skulle råka se mig är det förhoppningsvis ingen som skulle må psykisk dåligt av det). Men den där insidan sipprar ju ut vart man än är, och har man en dålig sådan förpestar den omgivningen för alla runt omkring.

Kanske är det inte utsidan vi ska fokusera på, fuck it, vem bryr sig? Andra har inte heller perfekta sådana även om du försöker intala dig själv det. Det viktigaste är kanske att ta hand om det där där inne för att må bra?

Kanske är det den vi ska slipa på, förbättra, ta hand om? För om den är vacker, så är också du!

Jag ser en städerska komma emot mig med sin städvagn och inser att hon inte kommer att komma förbi mig. Jag fångar hennes blick, ska jag flytta på mig, säger jag samtidigt som jag reser mig upp. Hon tackar och går förbi.

Jag sätter mig ner och fortsätter att sörpla mitt kaffe. Där hade jag kunnat göra annorlunda, tänker jag. Jag hade kunnat skita i henne, låta henne knö sig förbi så att jag kunde få fortsätta min kaffestund i godan ro. Hon hade förmodligen blivit irriterad, och jag med. Hur hade det känts? Vad hade jag haft för insida då?

Nej så vill jag inte göra. Jag är glad för att jag tänker på andra människor, och för att  jag är duktig på att tänka på att sätta gränser för mig själv.

När kaffekoppen är slut är jag i fred med min kropp, se ut hur fan du vill så länge du inte förpestar min insida, säger jag till mig själv. Den kan du inte ta ifrån mig. Jag vill vara omtänksam, snäll, empatisk. Jag vill aldrig sluta bry mig om andra människor. För om skönheten kommer från insidan och ut. Då kan jag utan att skämmas säga att hela jag är otroligt vacker. Så får det bli, hedan efter är det bara den som räknas. Det är den jag ska ta hand om, det är den jag ska visa upp.  Den kan jag utan tvekan säga att jag är stolt över.

Insidan ut. Här kommer vackra jag!