Månadsarkiv: maj 2019

Bild: @wilderpoetry

Jag önskar att jag kunnat hjälpa dig.

Lyfta bort bördan från dina axlar

och smärtan i ditt bröst.

Men min önskan

ger dig ingen tröst.

Jag vill tvätta bort sorgen i dina ögon

och bekymren från din panna.

Jag önskar att jag kunnat fånga din problem,

fått tiden att stanna.

Jag vet att du måste sörja, gråta,

samtidigt som jag inte vill att du ska göra det alls.

Kunde jag skulle jag slänga all världens lycka på dig,

och hänga kärlekens armar runt dig hals.

Jag tvinnar mina ord,

sätter dem runt ditt huvud

som en blomsterkrans.

Fyller dig med lycka,

som om ingenting annat fanns.

Jag vet att det du bär på går över

samtidigt som jag inte vill att du ska behöva härda ut.

Jag vill bara att smärtan ska stanna

och att sorgen ska ta slut.

Att få finnas i någon annans smärta

kan göra så ont.

När värken sitter i någon annans hjärta

kan ditt eget kännas så tomt.

För jag önskar dig så mycket glädje,

vill ge dig skratt och ljusa dar.

Men när någon annans hjärta brister

är det bara sitt eget man har kvar.

Men vi är mitt i livet,

sorger kommer att träffa en ibland.

Ändå vill jag veva med mitt trollspö,

lägga all lycka i din hand.

Men hur gör man egentligen för att lätta

bördan i någon annans hjärta.

Mer än att bara finnas där

och ständigt påminna: du är mig så himla kär.

Förra veckan påbörjade jag min första session i egenterapi. Det är något som är obligatoriskt i min utbildning och en självklar del för att få kunskap och utveckling tänker jag. Jag har egentligen velat pröva på egenterapi länge. Men som mycket annat gör man det inte förrän man måste.

Jag såg så himla mycket fram emot vår första session (och nu ser jag fram emot nästa). Förväntningarna var skyhöga och behovet stort. Vilket jag tror är hos de flesta människor egentligen. Men jag har verkligen sett fram emot att sätta mig i den där stolen, slappna av och bara prata om mig själv.

För hur ofta gör vi det egentligen? Vi är många som lyssnar in andra och därmed glömmer bort oss själva. Och själv kan jag nästan tycka att det är obehagligt att prata om mig själv med någon annan än just en terapeut. Man vill ju inte vara någons börda eller hur?

Jag hoppas i min egenterapi inte bara lära mig saker om mig själv utan också lära mig att bli en bättre behandlare. Och min tanke om jag känner att vi får ett bra samarbete är att kanske aldrig avsluta det här samtalet alls utan efter mina egna terapitimmar kanske fortsätta en gång i månaden för att få handledning i sig själv och sitt arbete.

Efter samtalet var jag smått lyrisk. Kände verkligen att min terapeut fångade upp mig och såg mig. Hon hittade flera områden jag själv inte tänkt på och sade i slutet av samtalet ”att jag inser att jag kommer få arbeta med att bromsa dig” och det är väl en rätt pricksäker tolkning? Den slutsatsen kanske vem som helst kan dra efter att ha pratat med mig när jag är på högvarv 🙂

Jag är för snabb, ibland för snabb för mig själv. Hinner varken med mina egna känslor eller tankar.

Det ska bli skönt att få ett eget rum. Ett rum där jag får ta plats. Där någon lyssnar utan att blanda in sina egna tankar och känslor.

För det är det som är den stora skillnaden anser jag, att vi i samtal med vänner lägger in hjärta och själ i samtalet. Det är svårt att hålla sig objektiv. För samtalet med en vän handlar sällan bara om dig utan också om den andras tankar och känslor. I alla fall när jag relaterar till mig själv som har ganska starka sådana. Jag har svårt att bolla tillbaka till någon jag tycker om utan att också skjuta med mina egna åsikter.

När jag hjälper en vän säger jag vad jag tycker och tänker. När jag arbetar försöker jag förstå vad du tycker och tänker -och sedan återge det.

Därför ser jag så mycket fram emot att få spegla mig i ett par okända ögon. Att gräva ner på djupet för att få upp saker som försurar min jord. Och när vi rensat rejält bland ogräset i mitt land kanske jag kan börja så, och skörda igen… <3

Jag borde vara glad

Jag vet inte om ni någonsin varit på det där stället. Men jag är där nu. Där allt rullar på. Fungerar. Alla är friska, ingen saknar något. Man har allt man behöver. Man borde vara glad.

Känslan liksom uteblir. Och jag saknar den.

Funderar på vad det är för fel. Varför jag inte är nöjd. Vad jag ska göra annorlunda. Jag vet att jag brukar uppleva en tomhetskänsla när jag når mina mål. Att efter en topp kommer en dal. Men denna känns så jävla djup. Jag borde ju vara glad.

Sommaren är på väg. Mina barn är lyckliga. Jag älskar min man, som säger att han älskar mig. Jobbet flyter på, och jag har än så länge inte upplevt några problem i skolan. Jag borde vara glad.

Jag tänker att jag borde byta frisyr. Klippa av allt gammalt. Kanske känner jag mig då lättare. Lyckligare. Renad. Jag tänker att jag borde starta ett nytt projekt. Det brukar få mig att må bra. Men jag orkar inte. Jag borde ju vara glad.

Jag har ju hittat en vän. Tillbringar mer tid med människor, än vad jag någonsin har gjort. Jag borde njuta, uppskatta livet mer. Jag får kärlek, samlar på era fina mail. Tänker att jag inte har något att säga, att allting  har ett slut. Kanske är jag klar? För jag borde ju vara glad.

Jag är där nu, på platsen där alla vill va. Där livet fungerar, och man borde vara glá.

Det slår mig gång på gång. Vilka flockdjur vi människor är. Något som har upprepats så många gånger bland personerna jag möter i samtal de senaste veckorna är att dom hellre är med personer dom inte tycker om, än att vara ensamma.

Så sorgligt egentligen. Samtidigt som jag tror att det är så otroligt många av oss som har det så.

Kanske är ensam ett ord som rispar upp gamla sår i mig, eller kanske har det bara upprepats gång på gång i mitt samtalsrum som gör att jag minns det så väl.

Personerna är i varierande åldrar, har varierad problematik. Men ensamheten har dem gemensamt.

Man umgås med personer som skadar en, får en på dåligt humör, eller som man längre inte har något gemensamt med. Hellre än att vara själv. Och kanske är det inte att ensamheten skrämmer en som gör ont. Utan mer att vi inte är gjorda för att vara själva…

Jag ser i deras ögon att det är ett ämne som berör, att om jag gräver djupare, så går de sönder. Jag stannar där, för jag kan inte laga, inte fixa, inte bygga dem en vän. Jag kan inte hitta någon som de kan känna igen sig i, lita på, umgås med.

Men jag önskar att jag kunde det, fixa någon för alla.

Det sägs att svenskar är världens ensammaste folk. Vi vill vara oberoende, värnar om både vår och andras integritet och knyter inte familjen så tätt intill oss som vissa andra länder gör. Vi är försiktiga, pratar inte med främlingar och vill inte trampa någon på tårna. Så hur lätt är det för oss egentligen att få en ny vän?

Ensamhet skadar vår hälsa och har en stark koppling till psykisk ohälsa. Och det handlar inte om hur många vänskapsband vi har utan kvaliteten på dem. Du kan ha tio vänner du umgås med utan att känna dig ”nära” någon av dem.

Hur skall jag kunna få dig och må bra, tänker jag under samtalet. När mycket kanske bara handlar om att du behöver en axel att luta dig mot. Jag vet att jag kan vara den för ett tag. Men när även jag lämnar dig kommer det att göra ont.

Det jag vill påminna dig om idag är att ta din ensamhetskänsla på allvar. Jag vill också att du funderar på hur du kan stärka band du vill behålla, eller eventuellt bygga nya. Stanna inte kvar i förhållanden du inte vill vara. Du slösar på din tid. Ditt liv.

Hon har tårar i ögonen när hon tittar på mig och upprepar meningen jag tycker gått på repeat hela veckan: Jag vet att det låter dumt, men jag är hellre med någon som inte är bra för mig, än att inte få vara med någon alls.

Jag vet inte vad som händer. Men känns det inte som att veckorna går otroligt fort? Känns som att dagarna flyger förbi och jag hinner inte ens göra hälften av det jag önskar. Denna veckan har jag och dottern i alla fall sprungit in våren.

Dottern klarade för första gången 5 km utan att stanna och efter vårrusets 5 km utbrister hon ”jag är så stolt över mig själv”. Det landar alltid som bomull runt ett mammahjärta. Jag är stolt över henne också <3 Jag vet att jag ofta (dom få gångerna jag får med mig henne på ett joggingpass) är en jobbig jävel som presser henne mer än vad hon önskar. Men känslan efteråt är alltid så underbar och det är den jag vill att hon ska få uppleva.

Får se om hon frivilligt hänger med på ett löparpass nu när hon upplevt känslan att vara stolt över sig själv eller om det blir om ett år igen vid nästa vårrus.

Vi har också firat en 13-årsdag. Känns märkligt och overkligt att han en tonåringen i huset. Helt plötsligt känns det som att jag själv också blev äldre. Tycker inte att det var länge sedan jag var där.

Hon var så nöjd och glad över sin födelsedag så även om jag tycker att helgen varit för händelserik känner även jag mig nöjd. Vad gör man inte får ett glatt barn?

På lördagen besökte vi comic-con i göteborg. Det var mest sonen och mannens dag får man väl lov att säga. Jag och dottern gick mest och tittade på människor. Var verkligen en helt ny värld för mig. När vi kom hem var jag överfull av intryck och tog en powernap i soffan innan jag kunde gå ut och hjälpa mannen med att skrapa växthuset.

Det har verkligen varit en fullspäckad vecka och nästa misstänker jag bli likadan, bara fylld med annat innehåll. Önskar er i vilket fall en fin sådan!

Vem säger att du är ogräs, vem säger att du är ful. Vem säger att du inte passar in, bara för att du är gul?

Vem säger att du bör utrotas. Vem säger att du måste bort. Vem har rätten att bestämma, bara för att du är av en annan sort?

För tänk om du är en gåva som så många trampar på. Tar dig för givet bara för att du inte går att klå.

För tänk om du inte skulle finnas, pryda vägrenen så grant. Vi är nog många som skulle sakna ditt solljus intill trottoarens kant.

För många betyder du kanske inget, du spelar ingen roll. Men alla känner vi till dig, kan se dig på långt håll.

För visst lyser du upp världen, kanske den starkaste solstråle vi haft. Kanske ska vi beundra din styrka, uppskatta din kraft.

Vem mer än du kan växa på ängar likväl som asfalt. Som trots att man försöker förgöra dig ändå finns överallt?

Om jag skulle gifta mig igen skulle jag låta dig pryda min blombukett. För du står för frihet och styrka, en överlevare som alltid tar ut sin rätt.

Kanske borda man dig beundra, behandla dig med respekt. För kanske är du beviset på att man kan vara oälskad, men ändå precis perfekt.

Du är speciell, ialla fall för mig. Det spelar ingen roll vad någon annan tycker. För jag ser dig <3

Det är inte lätt att vara barn

Ibland undrar jag hur det skulle kännas att bli behandlad som barn blir i skolan som vuxen på en arbetsplats.

Att få en knuff eller ”bitchblick” av mina kollegor, få höra att jag gjort arbetsuppgiften dålig, att jag är knäpp eller är en looser. Eller hur jag skulle reagera om min chef sa till mig att skärpa mig, jobba på eller att jag tvärtom ibland inte ska lägga mig i.

Det där är många barns vardag och jag kan ärligt säga att jag inte vet hur många dagar jag skulle klara på jobbet i den miljön. Jag vet med all säkerhet att jag inte skulle längta dit. Även om jag hade en god vän. Tvärtom skulle jag ha ont i magen, förmodligen gråta, få ångest och känna mig värdelös.

Det är inte lätt att vara barn, det har det aldrig varit. Man tvingas att stå ut med saker vi vuxna aldrig skulle acceptera. Så som att alla skrattar åt mig när jag säger fel på ett möte eller att någon kollega vill förlöjliga eller förminska mig. Än mindre att bli knuffad, slagen, vilket heller inte är ovanligt på en skolgård.

Jag beundrar mina barn, eller rättare sagt alla barn, som är tvungna att leva i den verkligheten. Och jag ställer mig frågan vart gränsen ska gå, vad vi ska acceptera och tycker på sätt och vis att det är konstigt att vi ofta normaliserar det som händer i skolan när vi aldrig skulle acceptera det på en arbetsplats.

”Lite skit får dom lära sig att ta”. Jag tror själv inte att jag skulle ta den minsta skit på min arbetsplats, skulle inte acceptera kränkande behandling utan att själv bryta ihop eller vägra gå tillbaka. Och kanske ska vi påminna oss om det när vi säger till våra barn att fortsätta gå tillbaka till skolan. För hur skulle det kännas om någon säger samma sak till dig?

Jag vet att barn inte förstår hur illa de gör varandra, men vi vuxna vet ju. Även om det inte är såpass allvarligt för att kalla det mobbning så gör det ändå våra barn ledsna. Och jag tycker inte att det är ok, aldrig, någonsin. Vi borde lära barn mer om känslor, empati och samspel redan från första klass. Vi borde inte bara arbeta mot mobbning utan all kränkande behandling och hårda ord. Så som att få sin väska kastad i en papperskorg eller sina skor gömda. Det är fan inte ok.

Men lärarna rycker på axlarna, det är deras vardag, och våra barns. Vilket också gör det till din och min.

Det är inte lätt att vara barn idag men inte heller förälder, till ett ledset barn.