Förra veckan påbörjade jag min första session i egenterapi. Det är något som är obligatoriskt i min utbildning och en självklar del för att få kunskap och utveckling tänker jag. Jag har egentligen velat pröva på egenterapi länge. Men som mycket annat gör man det inte förrän man måste.
Jag såg så himla mycket fram emot vår första session (och nu ser jag fram emot nästa). Förväntningarna var skyhöga och behovet stort. Vilket jag tror är hos de flesta människor egentligen. Men jag har verkligen sett fram emot att sätta mig i den där stolen, slappna av och bara prata om mig själv.
För hur ofta gör vi det egentligen? Vi är många som lyssnar in andra och därmed glömmer bort oss själva. Och själv kan jag nästan tycka att det är obehagligt att prata om mig själv med någon annan än just en terapeut. Man vill ju inte vara någons börda eller hur?
Jag hoppas i min egenterapi inte bara lära mig saker om mig själv utan också lära mig att bli en bättre behandlare. Och min tanke om jag känner att vi får ett bra samarbete är att kanske aldrig avsluta det här samtalet alls utan efter mina egna terapitimmar kanske fortsätta en gång i månaden för att få handledning i sig själv och sitt arbete.
Efter samtalet var jag smått lyrisk. Kände verkligen att min terapeut fångade upp mig och såg mig. Hon hittade flera områden jag själv inte tänkt på och sade i slutet av samtalet ”att jag inser att jag kommer få arbeta med att bromsa dig” och det är väl en rätt pricksäker tolkning? Den slutsatsen kanske vem som helst kan dra efter att ha pratat med mig när jag är på högvarv 🙂
Jag är för snabb, ibland för snabb för mig själv. Hinner varken med mina egna känslor eller tankar.
Det ska bli skönt att få ett eget rum. Ett rum där jag får ta plats. Där någon lyssnar utan att blanda in sina egna tankar och känslor.
För det är det som är den stora skillnaden anser jag, att vi i samtal med vänner lägger in hjärta och själ i samtalet. Det är svårt att hålla sig objektiv. För samtalet med en vän handlar sällan bara om dig utan också om den andras tankar och känslor. I alla fall när jag relaterar till mig själv som har ganska starka sådana. Jag har svårt att bolla tillbaka till någon jag tycker om utan att också skjuta med mina egna åsikter.
När jag hjälper en vän säger jag vad jag tycker och tänker. När jag arbetar försöker jag förstå vad du tycker och tänker -och sedan återge det.
Därför ser jag så mycket fram emot att få spegla mig i ett par okända ögon. Att gräva ner på djupet för att få upp saker som försurar min jord. Och när vi rensat rejält bland ogräset i mitt land kanske jag kan börja så, och skörda igen… <3