Jag borde vara glad
Jag vet inte om ni någonsin varit på det där stället. Men jag är där nu. Där allt rullar på. Fungerar. Alla är friska, ingen saknar något. Man har allt man behöver. Man borde vara glad.
Känslan liksom uteblir. Och jag saknar den.
Funderar på vad det är för fel. Varför jag inte är nöjd. Vad jag ska göra annorlunda. Jag vet att jag brukar uppleva en tomhetskänsla när jag når mina mål. Att efter en topp kommer en dal. Men denna känns så jävla djup. Jag borde ju vara glad.
Sommaren är på väg. Mina barn är lyckliga. Jag älskar min man, som säger att han älskar mig. Jobbet flyter på, och jag har än så länge inte upplevt några problem i skolan. Jag borde vara glad.
Jag tänker att jag borde byta frisyr. Klippa av allt gammalt. Kanske känner jag mig då lättare. Lyckligare. Renad. Jag tänker att jag borde starta ett nytt projekt. Det brukar få mig att må bra. Men jag orkar inte. Jag borde ju vara glad.
Jag har ju hittat en vän. Tillbringar mer tid med människor, än vad jag någonsin har gjort. Jag borde njuta, uppskatta livet mer. Jag får kärlek, samlar på era fina mail. Tänker att jag inte har något att säga, att allting har ett slut. Kanske är jag klar? För jag borde ju vara glad.
Jag är där nu, på platsen där alla vill va. Där livet fungerar, och man borde vara glá.