Hur går det med skolan?
…skolan.
Jo tack, det går bra. Jag hade som vanligt alldeles för höga förväntningar, men nu när jag landat i verkligheten lyckas jag njuta av den ändå. Det är samma sak varje gång jag ska börja en utbildning, jag tycker att det ska bli jätte kul och så läser jag på allt jag kan. Och när utbildningen väl börjar blir jag besviken för att jag inte lär mig något nytt.
Lite samma känsla har jag här. Det blir mycket upprepning av ämnen jag redan läst. Jag har redan läst anknytningsteorin, utvecklingspsykologi och samtalsmetodik mm. Och självklart är det bra med upprepningar men jag ville ha ny information. Längtade i alla fall efter det.
Men nu är jag nöjd över situationen. Vet inte hur mycket nytt jag faktiskt hade orkat att få in just nu. Dessa KBT-tekniker arbetar jag ständigt med i min vardag och även om de inte är nya för mig så kan jag nu lära in dem på djupet, det är vad jag säger till mig själv i alla fall.
Det är svårt att hinna läsa all litteratur. Två böcker i månaden. Vet inte hur jag hann med att driva ett företag vid sidan om innan. Suck. Men barnen är större och tar mer tid och energi just nu. Att få en stund för att läsa en bok för sig själv är omöjligt här hemma, åtminstone om man vill göra det tyst. Känns som att dom alltid sitter vid min sida, eller så är det mina skuldkänslor av att inte räcka till som alltid tar upp en plats vid sidan om. Deras spel och ljudliga telefoner hörs i vilket fall genom hela huset.
Jag har heller inga problem med att befinna mig i Malmö längre. Jag hittar runt, och känner mig trygg. Men efter ett halvårsresande inser jag att det är just resandet som tar på mig. Jag väljer alltid tyst vagn vilket är anledningen till att jag klarar det överhuvudtaget. Men att sitta still 3-4 timmar utan att inte göra något är omöjligt. Så jag tvingar ofta (läs alltid) mig själv att plugga, skriva bokrecensioner, besvara mail eller göra blogginlägg, vilket leder till illamående och åksjuka.
I juni är det terminens sista lektion och sedan väntar ett välbehövligt sommar lov. Men du tror fel om du tänker att jag ska vila upp mig. Nej, nej tvärtom tänker jag att jag ska hinna i kapp med lite av kurslitteraturen och eventuellt ska jag också försöka svälja en och annan fakta bok när kurslitteraturen inte vilar så tungt på mina axlar.
Jag är fortfarande glad över mitt beslut. Utbildningen är helt rätt, och helt rätt i tiden. Jag är glad att jag tog steget, hoppade. Även om det innebar otroligt mycket ångest och vånda. Och jag vet att jag har ett fortsatt slitsamt halvår framför mig. Men vem har sagt att drömmar ska vara lätta att nå? Kanske är det just att de är så slitsamma som gör att vi önskar oss dem ändå?