Tankestormar
Jag fastnar i andras ord. Kan inte längre gå med hörlurar i mina öron. Jämför mig med sånna som är bättre än mig själv och förlorar varje gång.
Jag vet inte vad jag tänker. Än mindre vad jag känner. Jag vet inte vad jag vill, och vart jag ska. Saknar saker att säga. Har inget att berätta och inget jag vill lyssna på.
Vill blunda och hålla för öronen. Bara känna solen i mitt ansikte och hoppas hårt att den skapar ro i mina tankar. Det går inte att se, sortera, förändra. Bara att vara… på platsen man vill ifrån.
Tankarna är flyktiga, går inte att fånga upp. Saknar innehåll. Samtidigt som de känns tunga.
Vill bara släppa ut dem. Se dem sväva iväg, mot okänd ort. Jag skulle inte sakna dem en sekund. Bara njuta av tomheten och tystnaden, som inte tidigare fick plats.