I alla fall på insidan
När jag kommer ur hotellets dusch hamnar jag framför en helkroppsspegel Förutom att säga till mig själv att spegeln var förbannat dåligt placerad hinner jag tänka en miljon elaka tankar om mig själv den sekunden jag råkade se min kropp naken. ”Jösses vilken sorglig figur!” ”Är benen verkligen så där runda?” ”Vad blåröd jag är, ska man se ut så, är det min nya hudfärg?”
Jag tittar medveten bort och undviker spegeln resten av morgonen. Under hotellfrukosten börjar dock tankarna vandra. Vad mycket bättre att tycka illa om sin utsida än sin insida, tänker jag. Det hade varit än mer jobbigt…och kanske är den svårare att dölja. Dom flesta människor slipper ju faktiskt att se mig naken, oftast till och med jag själv (och om nu någon skulle råka se mig är det förhoppningsvis ingen som skulle må psykisk dåligt av det). Men den där insidan sipprar ju ut vart man än är, och har man en dålig sådan förpestar den omgivningen för alla runt omkring.
Kanske är det inte utsidan vi ska fokusera på, fuck it, vem bryr sig? Andra har inte heller perfekta sådana även om du försöker intala dig själv det. Det viktigaste är kanske att ta hand om det där där inne för att må bra?
Kanske är det den vi ska slipa på, förbättra, ta hand om? För om den är vacker, så är också du!
Jag ser en städerska komma emot mig med sin städvagn och inser att hon inte kommer att komma förbi mig. Jag fångar hennes blick, ska jag flytta på mig, säger jag samtidigt som jag reser mig upp. Hon tackar och går förbi.
Jag sätter mig ner och fortsätter att sörpla mitt kaffe. Där hade jag kunnat göra annorlunda, tänker jag. Jag hade kunnat skita i henne, låta henne knö sig förbi så att jag kunde få fortsätta min kaffestund i godan ro. Hon hade förmodligen blivit irriterad, och jag med. Hur hade det känts? Vad hade jag haft för insida då?
Nej så vill jag inte göra. Jag är glad för att jag tänker på andra människor, och för att jag är duktig på att tänka på att sätta gränser för mig själv.
När kaffekoppen är slut är jag i fred med min kropp, se ut hur fan du vill så länge du inte förpestar min insida, säger jag till mig själv. Den kan du inte ta ifrån mig. Jag vill vara omtänksam, snäll, empatisk. Jag vill aldrig sluta bry mig om andra människor. För om skönheten kommer från insidan och ut. Då kan jag utan att skämmas säga att hela jag är otroligt vacker. Så får det bli, hedan efter är det bara den som räknas. Det är den jag ska ta hand om, det är den jag ska visa upp. Den kan jag utan tvekan säga att jag är stolt över.
Insidan ut. Här kommer vackra jag!