Med tomma fickor
Med tomma fickor
”Jag vill dö med fickorna tomma”, sade personen i mina hörlurar. Det var som ett slag i magen. Som att tiden stannade upp. Jag tror jag pausade podcasten, och upprepade för mig själv ”jag vill dö med fickorna tomma”. Jag är säker att meningen för hon som sade den inte var den samma som för mig, för det går självklart att tolka på flertalet sätt. Men med ens öppnades en ny dörr i mitt inre.
Jag är en kontrollmänniska. Jag ljuger om jag säger något annat. Jag vill känna mig trygg. Punkt. Och ofta innebär det att leva med fickorna fulla. Jag vill inte bara ha fickorna fulla, utan kanske också en ryggsäck, utifall att….
Det är ett tungt liv, att släpa på allt jag kan komma behöva….att alltid leva med ett tänk om…Det är som att bära på ett första-hjälpen-kit, ett överleva-i-vildmarken-kit, och en självhjälpsbok i ”hur du byter däck-ute i skogen-när det är bäcksvart och både en mördare och våldtäktsman är på väg”. Ja men ni fattar, var beredd på ALLT.
Mina fickor är aldrig tomma och det kom en sådan lättnad över mig när hon sade så. Jag tänker inte bara att det handlar om jag ska släppa taget om allt det jag vill ha kontroll över utan också om att leva livet fullt ut. Jag vill inte hålla inne på orden, hålla inne på kärleken, kunskapen eller kramarna. Jag känner att jag vill slösa, bli ännu mera jag (herregud hur ska folk orka med), att inte hålla inne med tankar och komplimanger.
När jag dör vill jag inte bara ha en tom plånbok som bevis för att jag har levt, jag vill att alla orden ska vara sagda, att allt jag längtar efter att göra har gjorts. Att den personen som förtjänade en kram fick en och jag vill äta mer chocklad. (Det sista menade jag inte).
Tomma fickor visar inte bara ett mindre resultat på vågen (hallelulja) utan också ett lättare sinne och liv. Varför ska jag lämna massa pengar på banken när jag kan njuta av dem nu (trygghet jag vet, suck) och varför ska jag hålla inne på allt jag tänker och känner när det kanske kan hjälpa eller glädja någon annan.
Jag vet inte vad jag ville säga med det här egentligen, om meningen tilltalade er på samma sätt som den tilltalade mig. Men kanske var det vad jag behövde höra just då, i ett tåg på väg ner till Malmö och mitt livs hittills största utmaning. Det var som att hon sade ”du har gjort rätt, kasta bort dina 136 000, även om det inte blir som du tänkt dig gör dom ingen nytta på banken, lev för helvete, lev”.
Det kanske inte var så hon menade det men det var så jag tolkade det. Så idag tänker jag göra det. Leva lite lättare, med tom plånbok och tomma fickor. Livet bring it on.