Månadsarkiv: september 2019

13 frågor från min dotter

• Vad var ditt drömjobb när du var liten?

Författare eller veterinär.

• Varför vill du bli psykoterapeut?

För att jag älskar att lyssna på och hjälpa människor.

• Hur mycket gillar du jobbet du har nu på en skala från 1-10?

8

• Varför och hur kom det sig att du startade nestor förlag?

Jag hade skrivit min första bok och ville få den utgiven, när ett förlag sade att de var intresserade av att ge ut de som e-bok såg jag det som ett godkännande att boken var tillräckligt bra och då slog det mig att jag lika gärna kunde göra det själv. Jag var nyfiken, ville lära mig och tänkte att jag alltid kommer alltid vilja skriva böcker. Sagt och gjort. Jag startade ett bokförlag.

• Vad är ditt favoritdjur?

Hund

• När och hur fick du reda på att du hade ADHD?

Jag har mått dåligt nästan hela mitt liv och när jag  en dag på en sida på nätet såg att alla mina symtom så som ångest, depression, ätstörningar och självskadebeteende inte var ovanligt hos flickor med ADHD insåg jag att mina problem kanske var ett symtom på ett större problem. Jag ringde då vårdcentralen och fick göra en första screeening och jag minns att hon sade ”ja, någon fel måste det vara på dig” och så tyckte hon att jag pratade alldeles för snabbt. Jag förstod att jag hade ADHD där och då, jag kanske var 29, 30 men var nog ca 32 år när jag fick min diagnos.

• Hur gammal var du när din mamma och pappa skildes?

Liten, för jag minns det inte.

• Varför heter ditt företag nestor förlag?

En ogenomtänkt grej kanske som kändes rätt i stunden. Jag drömde om att ha en douge de bordeaux sedan jag var tolv år gammal. Det var min drömhund jag hade suktat efter hela livet. När jag fick mitt första jobb sparade jag ihop pengar för att köpa honom. Tyvärr fick jag ha honom en alldeles för kort tid. Det kommer nog alltid att vara en sorg för mig. Han hette nestor och nestor betyder ”gammal vis man” och innebörden är att man är uppskattad för sin visdom och vältalighet. Jag tyckte väl att det skulle passa in på något sätt.

• Hur kom det sig att du började skriva en blogg?

Det minns jag inte riktigt, jag har haft flera bloggar tidigare som har handlat om både trädgård och inredning. Men har aldrig kunnat skriva regelbundet utan det har ofta slutat med att jag blivit uttråkad. Jag fick en blogg med min hemsida och jag tänkte nog bara skriva lite för mig själv, helt plötsligt märkte jag att jag fick massa läsare. Och att jag fick uppskattning för det jag skrev. Vet att jag fick lite svårt att skriva när jag förstod att andra läste men det släppte efter ett tag. Jag trodde inte då, att bloggen skulle bli vad den är idag. I tanken då var det bara för att skriva för mig själv, det är det i för sig fortfarande. Men nu vet jag att några tusen till läser 🙂

• Hur många böcker tror du att du kommer att skriva i ditt liv?

Hoppas på ett hundratal men minst trettio.

• Vad tror du att dina kommande böcker kommer att handla om?

Jag vill skriva en bok om försummelse, så otroligt viktigt ämne. Men annars blir det nog självhjälpsböcker, en bok om skrivterapi och terapeutiskt material.

• Har du någonsin tänkt på att ta självmord?

Ja

• Har du någonsin försökt

Nej

Med tomma fickor

”Jag vill dö med fickorna tomma”, sade personen i mina hörlurar. Det var som ett slag i magen. Som att tiden stannade upp. Jag tror jag pausade podcasten, och upprepade för mig själv ”jag vill dö med fickorna tomma”. Jag är säker att meningen för hon som sade den inte var den samma som för mig, för det går självklart att tolka på flertalet sätt. Men med ens öppnades en ny dörr i mitt inre.

Jag är en kontrollmänniska. Jag ljuger om jag säger något annat. Jag vill känna mig trygg. Punkt. Och ofta innebär det att leva med fickorna fulla. Jag vill inte bara ha fickorna fulla, utan kanske också en ryggsäck, utifall att….

Det är ett tungt liv, att släpa på allt jag kan komma behöva….att alltid leva med ett tänk om…Det är som att bära på ett första-hjälpen-kit, ett överleva-i-vildmarken-kit, och en självhjälpsbok i ”hur du byter däck-ute i skogen-när det är bäcksvart och både en mördare och våldtäktsman är på väg”. Ja men ni fattar, var beredd på ALLT.

Mina fickor är aldrig tomma och det kom en sådan lättnad över mig när hon sade så. Jag tänker inte bara att det handlar om jag ska släppa taget om allt det jag vill ha kontroll över utan också om att leva livet fullt ut. Jag vill inte hålla inne på orden, hålla inne på kärleken, kunskapen eller kramarna. Jag känner att jag vill slösa, bli ännu mera jag (herregud hur ska folk orka med), att inte hålla inne med tankar och komplimanger.

När jag dör vill jag inte bara  ha en tom plånbok som bevis för att jag har levt, jag vill att alla orden ska vara sagda, att allt jag längtar efter att göra har gjorts. Att den personen som förtjänade en kram fick en och jag vill äta mer chocklad. (Det sista menade jag inte). 

Tomma fickor visar inte bara ett mindre resultat på vågen (hallelulja) utan också ett lättare sinne och liv.  Varför ska jag lämna massa pengar på banken när jag kan njuta av dem nu (trygghet jag vet, suck) och varför ska jag hålla inne på allt jag tänker och känner när det kanske kan hjälpa eller glädja någon annan.

Jag vet inte vad jag ville säga med det här egentligen, om meningen tilltalade er på samma sätt som den tilltalade mig. Men kanske var det vad jag behövde höra just då, i ett tåg på väg ner till Malmö och mitt livs hittills största utmaning. Det var som att hon sade ”du har gjort rätt, kasta bort dina 136 000,  även om det inte blir som du tänkt dig gör dom ingen nytta på banken, lev för helvete, lev”.

Det kanske inte var så hon menade det men det var så jag tolkade det. Så idag tänker jag göra det. Leva lite lättare, med tom plånbok och tomma fickor. Livet bring it on.

Nej ,jag har inte fått hybris, eller jo kanske lite. Men jag vill faktiskt förändra världen. Kan ibland känna mig så jävla trött på tystnaden. Trött på skuld och skam. Ja vi pratar mer om psykisk ohälsa idag än tidigare, men sen tar det stopp där.

Vi har svårt för att hjälpa oss själva, berätta om våra egna känslor eller för att söka hjälp utifrån. Jag läser som många av er till terapeut och jag kommer medveten inte platsa in i den där terapeutmallen när jag är klar.

En psykolog eller terapeut gömmer sig ofta längst in på ett kontor, dom är svåra att hitta, och när du väl behöver en ja då får du fanimej leta (eller stå flera år i kö). Dom berättar sällan själva om sin inre värld, om sin kompetens eller sin erfarenhet.

Att psykologer och terapeuter är så tysta om sitt arbete och på sätt och vis gömmer sig, skrämmer mig (eller kanske mer gör mig förbannad). Det är som att våran inre värld är något att skämmas för när jag vill påstå motsaten.

Nej jag vill ha ett synligt kontor som är lätt att hitta, en öppen dörr och tydliga ord som beskriver vad som faktiskt händer där inne. Jag vill tvätta bort rädslan över att gå i terapi och räta ut alla frågetecken om vad som händer inne i ett behandlingsrum. För vi förändrar och räddar liv, varför pratar vi inte högre om det?

De personer jag pratat med som unnat sig egenterapi säger att det är det bästa dom gjort, men dom skriker inte ut det till världen direkt. Vilket dom (enligt min mening) borde göra.

Vi ska inte bara prata mer om psykisk ohälsa, varje människa behöver jobba med sin egen inre värld utan att skämmas. Jag vill att man ska våga det!

Jag har varit hos min terapeut, är ett ord alla ska kunna säga utan att titta ner i marken, istället ska de stolt stoltsera med att de tar hand om sig själva.

Jag älskar mitt jobb. Jag älskar att lyssna på nya levnadshistorier, vara ett bollplank och dela med mig av mina verktyg. Jag kan inte tänka mig något vackrare. Efter ett bra samtal fylls hela jag med energi och det kan ingen gammal sanning ta ifrån mig.

Nej, jag ska förändra världen. Men jag kanske börjar med Sverige, Vänersborg. Jag tänker fortsätta att prata alldeles för högt om ämnet, visa min verksamhet och skryta över det jag gör. För jag hjälper faktiskt människor, jag räddar liv.

Det är så lätt att tappa bort sig själv (eller är det bara jag?) mellan den man är och den man vill vara. Jag försöker att bygga ett band mellan dem, så att ingen av dem ska tappa bort sig på vägen. Jag har nog varit lite vilsen, det set jag nu. Stått mellan dessa två personer, i en dragkamp som ingen kan vinna. Men idag släpper jag båda banden och låter dem gå.

Jag ställde frågan rakt ut, till personer jag inte känner. Och innan jag fick ett svar kände jag att svaret redan hade landat i mig själv. För ibland handlar det inte om att hitta svaret, utan om att ställa frågan. Att formulera den för sig själv, högt.

Jag hörde mitt tvivel och klappade mig själv på huvudet. Du ska aldrig förändras, anpassa dig, det viktigaste både för andra, och för dig är att du är du, säger jag tyst till mig själv. Om jag inte tror på mig, vem ska då göra det?

Jag vill radera frågan, trycka på delete. Skäms över min osäkerhet, över en del som också är jag. Men jag låter den stå kvar med starka ord i svart text. För jag är ju hon som talar sanning, som blottar både tankar och känslor utan att tveka. Hon som växer av att dela med sig till andra, oavsett vad det är hon berättar.

Jag blir stolt över min sårbarhet, känner en värme i mitt bröst. För vem är jag utan den? Jag ångrar inte orden, även om jag för några sekunder sedan ville ta dem tillbaka. Sluta inte att vara dig själv för någon annans skull, är ord jag antecknar innanför mina ögonlock. Så att jag varje gång jag blundar får påminnelsen att stanna kvar, i mitt jag, oavsett vad omgivningen förväntar sig av mig.

Jag påminner mig om att ha kontroll inte alltid handlar om att hålla fast, utan ibland också om att släppa taget. Så jag gör det nu. Släpper taget. Om andras tankar och åsikter, och om mig själv.

Utvecklingssamtal med dig själv

Är du duktig på att leda dig själv?

Många planerar sin semester noggrannare än vad de planerar sitt liv, när man egentligen borde göra tvärtom. Har man mål i sitt liv är det också viktigt att ha en plan. Hur ska du annars nå dem? Varje år försöker jag ha ett utvecklingssamtal med mig själv, gärna en uppföljning efter ett halvår också om jag hinner och kommer ihåg för att se att jag är på väg åt rätt håll eller för att påminna mig om vart jag ska.

Varför inte göra en mysig stund för sig själv hemma med levande ljus och en kopp te samtidigt som du planerar, eller åk i väg på spa med en vän och lägg en plan för ditt liv. Fördelen med att låta någon annan ta del av din plan är att dom kan ha koll på dig när du halkar ur den, eller ge dig tips och råd.

Kom ihåg att ett sådant här möte inte innebär att du ska skapa en kravlista till dig själv, tvärtom. Det är en gåva till dig själv och en stund för reflektion och förändring. Se över ditt eget ledarskap. Är du duktig på att leda dig själv? Om inte, vad behöver du för att bli bättre? Kanske är du för hård mot dig själv, kräver för mycket, eller kanske är du tvärtom för slapp och kräver ingenting alls. Vad ska DU göra för att bli en bättre chef över ditt eget tempel?

Vad du ska ställa dig själv för frågor är upp till var och en men här kommer några exempel:

• Vilken attityd har jag mot mig själv?
• Hjälper den mig?
• Vad behöver jag för att växa?
• Vad behöver jag sluta göra?
• Vad behöver jag börja göra?
• Vad ska jag fortsätta göra?
• Vad är viktigt för mig för att må bra?
• Vad är viktigt för mig för att utvecklas som människa?

Titta sedan igenom dina svar och lägg en plan.

En annan sak som jag själv gör varje år är att sätta upp ett ledord. Ett ledord ska fungera som en kompass i din vardag och gör att du på ett enklare sätt kan fatta beslut. Så fort du står i ett vägskäl sätter du ditt ledord framför ögonen och det brukar ofta göra valet enklare. För att komma ihåg ditt ledord kan du skriva ner det och sätta det på en post-it på badrumsspegeln, datorn eller dörren. Du kan ha ordet som bakgrundsbild på din dator, mobil eller använda det som lösenord året ut.

Mitt ledord i år var glädje och nog tycker jag att ordet många gånger påmint mig och väglett mig i beslut. Nej nu känner jag mig sugen på att boka in en halvårsavstämning med mig själv, ska du?