Det är så lätt att tappa bort sig själv (eller är det bara jag?) mellan den man är och den man vill vara. Jag försöker att bygga ett band mellan dem, så att ingen av dem ska tappa bort sig på vägen. Jag har nog varit lite vilsen, det set jag nu. Stått mellan dessa två personer, i en dragkamp som ingen kan vinna. Men idag släpper jag båda banden och låter dem gå.
Jag ställde frågan rakt ut, till personer jag inte känner. Och innan jag fick ett svar kände jag att svaret redan hade landat i mig själv. För ibland handlar det inte om att hitta svaret, utan om att ställa frågan. Att formulera den för sig själv, högt.
Jag hörde mitt tvivel och klappade mig själv på huvudet. Du ska aldrig förändras, anpassa dig, det viktigaste både för andra, och för dig är att du är du, säger jag tyst till mig själv. Om jag inte tror på mig, vem ska då göra det?
Jag vill radera frågan, trycka på delete. Skäms över min osäkerhet, över en del som också är jag. Men jag låter den stå kvar med starka ord i svart text. För jag är ju hon som talar sanning, som blottar både tankar och känslor utan att tveka. Hon som växer av att dela med sig till andra, oavsett vad det är hon berättar.
Jag blir stolt över min sårbarhet, känner en värme i mitt bröst. För vem är jag utan den? Jag ångrar inte orden, även om jag för några sekunder sedan ville ta dem tillbaka. Sluta inte att vara dig själv för någon annans skull, är ord jag antecknar innanför mina ögonlock. Så att jag varje gång jag blundar får påminnelsen att stanna kvar, i mitt jag, oavsett vad omgivningen förväntar sig av mig.
Jag påminner mig om att ha kontroll inte alltid handlar om att hålla fast, utan ibland också om att släppa taget. Så jag gör det nu. Släpper taget. Om andras tankar och åsikter, och om mig själv.