Det är något som börjar irritera mig mer och mer. Pojkars ”lek”. Jag vill på riktigt veta, vart går gränsen, exakt när har jag rätt att bli upprörd? När har leken gått för långt? Vem bär ansvar för leken? Lärarna? Utövarna, mitt barn eller kanske jag? Vem ska ställas till svars när det urartar, när det går över styr? Vems uppgift är det att se till att det inte ska ske?
Det är skillnad på en lek som går fel där båda blir ledsna. Det kan ibland vara förståeligt och förlåtligt, men när barn uttalar att de ska ge någon stryk och sedan gör det, ja då har det gått för långt. Ett barn som har för avsikt att skada ett annat barn.
Jag blir ledsen över att veta att pojkarna i sonens klass slåss i skolan. Att barn blir fasthållna, puttade, och slagna i ansiktet. För mig känns det som ett övergrepp, men för någon annan kanske en vardag. Min fråga är vad vi gör åt det?
Kanske blir jag ovanligt upprörd? För att jag är emot våld, eller för att min son som drabbas då och då. Det smärtar i mitt bröst att jag inte finns där för att trösta honom, att jag inte ser vad som händer och kan ta tag i problemet själv.
Min första tanke är att jag vill att han slår tillbaks fast att jag vet att det är fel. Min andra tanke är att vi måste lära våra barn och skydda sig själva, det tredje tanken är att vänja mig vid situationen och säga till mig själv att det är normalt att få stryk. Det är sådant som ingår i en pojkes uppväxt.
Många kan säkert skaka av sig slag och hårda ord. Det är lek. Det är normalt. Men är man född med känslorna utanpå kroppen försvinner de inte lika lätt. Det blir som sår på huden som ömmar och gör ont. Som värker även de dagarna rösterna är lena. Åtminstone är det så det känns för mig. Mamman som hela tiden vill stå framför, ta emot den där skiten, istället för att den ska träffa honom.
Men hur vet jag vart gränsen går, vad som är för mycket och vad som är normalt. Det som gör den ena ledsen kanske den andra inte bryr sig om. Det den ena säger är en lek kan för en annan vara blodigt allvar.
Alla är inte utrustade med samma hud, med samma försvar.
Vissa personer rycker på axlarna medans andra känner psykisk smärta..
den ena glömmer bort situationen, medan den andra för alltid kommer att minnas det som en vass tagg i sitt hjärta <3