Hur det en gång var


Hur det en gång var

Det är overkligt egentligen. Hur mina tankar har förändrats, och där med också mitt liv. Hur jag tidigare så gott som varje sekund hade katastroftankar och såg olyckor och faror framför ögonen och hur dom på den tiden skrämde mig så att de tog upp hela min värld.

Att åka buss eller tåg var inte bara en fara för att bussen skulle krocka eller tåget skulle spåra ur. Nej varje passagerare var en möjlig livsfara. Jag satt som på helspänn. Dygnet runt.

För det var ju inte bara bussar eller tåg som skrämde mig, nej varje telefonsamtal, brev eller möte med en annan människa skulle kunna vara en potentiellt hot. Mitt hotsystem var igång 24/7. Inte konstigt att jag ofta drabbades av utmattningskänslor och föll i gråt. Men jag visste inte det där då. Jag förstod inte mig själv utan fortsatte bara att utsätta mig för livet, igen, igen och igen.

Ofta får jag frågan “hur gör du”, men idag vet jag inte längre, för rädslan är inte längre där, eller i alla fall är den inte lika stor. Tankarna kommer fortfarande, de knackar på då och då, men dom skrämmer mig inte längre. Jag kan se dem från ett annat håll, med en distans. Jag kan ta på dem, släppa dem innanför min dörr, sova med dem i min säng utan att de på samma sätt kan tränga in i min hud.

Jo jag får ångest, givetvis. Men inte samma kvävande, förlamande skräck som jag levde med förut.

Jag kan inte svara på vad som räddade mig. Jag gick inte i terapi, jag pratade inte med någon, tog ingen medicin. Det kom ingen magisk människa med lösningar på silverfat.

Jag fortsatte att leva, skriva, gå emot mina rädslor och tankar varje dag trots att min kropp skrek åt mig att göra motsatsen.

Och kanske är det därför jag brinner så mycket för det här. Kanske är det därför jag vill hjälpa andra. För jag vet att det går. Att leva med ångesten, utan att den tar över mitt liv.

Hade du sagt samma ord till mig för fem år sedan så hade jag inte trott på ett ord du sa. Skulle aldrig på riktigt kunna tro på att den där känslan skulle kunna lämna min kropp. Men så sitter jag här, och tänker på hur det en gång var, på skillnaden, förändringen och livet där emellan. Livet går fort, händer oss hela tiden. Förändras. Varje minut.

Det kan bli bättre. Det kommer bli bättre. Även om det just nu inte känns så. Ville egentligen bara påminna dig om det, att jag är ett levande bevis på att det är sant. Livet förändras, och du med <3

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.