Månadsarkiv: oktober 2019

Skydda dig själv!
Bild: Pixabay

I mitt yrke är man alltid på sin vakt. Även i de stunder jag känner mig trygg och avslappnad behöver jag ha ”antennerna utåt”. För i mitt jobb gäler det att snabbt läsa människor. Är personen påverkad, arg, ledsen. Finns det risk att personen agerar ut mot mig eller någon annan. Vad är det personen säger, egentligen. Jag måste ständigt vara beredd på att lugna ner människor, beredd på att hantera alla möjliga situationer som kan uppstå i mitt samtalsrum. Även, när jag själv inte mår bra.

Jag älskar mitt jobb, men ibland tror jag att jag, och min arbetskamrater behöver påminna oss om verkligheten. Om vilken anspänning det faktiskt är att gå runt i ett beredskapsläge mellan 7-16. För sanningen är att där kan vad som helst hända, även om det (oftast) inte gör det.

Vi kan inte tänka på riskerna vi kan utsättas för, hotet vi många gånger har på oss eller runt oss, då skulle vi inte orka gå till jobbet varje dag. Och även om vi lyckas ”förtränga” det så vet kroppen, mer än vår hjärna. Den glömmer ej. Den är beredd, åt dig.

Man kan säga att vi jobbar i ett duggregn, små små stressfaktorer som vi varje dag rycker axlarna åt. Och där och då glömmer vi, att även duggregn gör oss våta.

Jag tror att det ibland skulle kännas lättare att få ett hot rakt i ansiktet, man skulle kunna kalla det ett skyfall, för då är du medveten om att du blir blöt. Du blir tröstad, både av dig själv och din omgivning. Byter kläder, och skyddar dig från kommande skurar, kanske kollar väderprognosen, innan du går till ditt jobb.

Men ett duggregn reagerar vi sällan på. Man kan gå runt i dyvåta kläder och undra varför man är trött och ledsen. Kroppen vill skydda sig själv, vila, även från de där tunna vattendropparna  som knappt känns.

Hur lever du? I ett duggregn eller i ett skyfall?

Med det här inlägget vill jag påminna dig om att oavsett på vilket sett himlen öppnar sig i ditt hem eller på din arbetsplats, så kan du behöva ett paraply, en skyddad plats, där du kan vila. Eller du behöver i vilket fall till en börja förstå dig själv och inse att alla regndroppar, oavsett hur hårt dem faller, kommer att göra dig blöt. Ta hand om dig!

I en tågvagn

Jag lade märke till honom direkt. Kanske var det ögonen, han sätt att röra sig, eller för att han hade stora hörlurar som täckte halva huvudet med dånande musik. Hans blick flackade, han höll hårt i sin biljett och jag tänkte, sätt dig inte bredvid mig. När han går förbi mitt säte drar jag en stor djup suck, tills jag ser att det svansar två små barn efter honom. Jag stängde av podden i mina öron och följde dom med min blick. Han stannade upp, pratade högt, kliade sig i huvudet utan hår.

Han måste ha varit i min egen ålder, med två små barn med frågande blick. Han var hög, påtänd och hade ingen aning om vart dom skulle sätta sig. Tillslut hittar han några lediga säten. Placerar sin fyraåring bredvid mig, och sätter sig själv och det större barnet i ett säte snett intill.

Barnen är tysta, snälla och fyraåringen sneglar blygt på mig. Jag får en känsla av att jag behöver vara med, hjälpa till, men sitter lydigt på min egen kant. Pappan delar ut godis. Hela tågvagnen är tyst, förutom han och barnen, men ingen tittar på dem. Det är som att de inte finns.

Det tar inte en lång stund förrän pappan plötsligt försvinner i väg, barnen tittar oroligt på varandra, väntar. Det ena barnet reser sig upp, försöker gå fram och se ifall han ser sin pappa, men vänder tillbaka. Efter ännu en stund börjar även fyraåringen tätt intill bli orolig, var är min pappa. Jag börjar att prata med honom. Ber honom att stanna kvar. Säger att pappa bara är på toaletten, att det kanske är kö, och att pappa skulle bli jätte orolig ifall han gått sin väg när pappan är tillbaka. Pojken tittar på mig med stora ögon, nickar och liksom håller sig kvar med båda händerna i bordet framför.

Den äldsta pojken travar fram till mig när han hör att jag pratar med hans lillebror, han sträcker fram sin hand. Hej, jag heter Sebastian, trevligt att träffas, vad heter du? Jag tar hans hand, presenterar mig. Det blev ett timslång samtal, båda barnen kryper upp bredvid mig, nära. Det här var mysigt, säger Sebastian och tittar på mig emellan meningarna. Vi pratar om spel, hus, bilar, spårvagnar och jag hjälper dem att öppna sitt godis. Varför är du så snäll mot barn, frågar Sebastian mig efter en tyst minut. Jag blev förvånad, men svarar; det borde väl alla vara? Snälla mot barn? Ja, det är sant nickar Sebastian till svar.

Pappa har hunnit komma tillbaka under vårt samtal, än suddigare i sin blick. Han ögon möter inte mina. Han sätter sig i sin stol, barnen sitter kvar i min. Vi fortsätter vårt samtal och pappan försvinner bort i en egen värld. Den lilla pojken kryper upp i pappans knä. Jag vet att han är rädd. Tillslut tröttnar våra medresenärer på oss (eller i alla fall en). Har ni glömt bort att ni sitter i en tyst vagn, reser sig en vinglig kvinna upp och säger med en stark doft av alkohol. Är det här ett jävla skämt tänker jag, vart har jag hamnat någonstans. Snett framför mig sitter en pastor stolt med sin krage runt halsen, djupt nedsjunken i en bok och ger varken den alkoholiserade kvinnan, barnen eller den påverkade mannen en tanke.

Jag är väl medveten om att vi sitter i en tyst vagn, men dom där barnen är så mycket viktigare än några tysta timmar i en tågvagn. Det är nog bäst att vi är tysta, säger jag till Sebastian. Han ger mig en ledsen blick och går tillbaka till sin plats. När vi närmar oss slutstationen tittar båda barnen på mig med en blick som tränger igenom min hud. Dom vet att jag vet. Dom vet att jag ser dom, känner deras rädsla, till viss del vet vad de just nu går igenom. Det var trevligt att träffa dig, säger Sebastian innan han går. Han vänder sig om, och tittar efter mig.

Fast att dom gick av i Göteborg, hängde dom med mig hela vägen hem. Var är mamman, var är socialtjänsten, vad kan jag göra? Att känna sig så ofattbart maktlös, när man ser barn i behov.

Men jag tröstar mig själv med att jag fyllde deras behov just där och då, att jag blev den trygga föräldern när deras riktiga för några timmar saknades. Och jag i motsats till de andra femton personerna i tågvagnen faktiskt lyfte blicken och såg.

Gick förbi detta skyltfönster på min väg i Malmö och som vanligt börjar mina tankar spåna i väg. Det räcker med några ord, en text, en mening. Så kommer jag  upp med några till. Blir som vanligt tvungen att ta upp anteckningarna i min telefon och öppnar upp en ny sida. 79 blev det visst. Utan att veta vad det står på de andra 78.

Skriver ner samtidigt som jag går, vet inte ens om jag tittar på telefonen eller om handen bara rör sig på automatik.

Vi kan inte väga kärlek.

Det viktiga är en vem eller vad jag älskar.

Inte heller vem jag älskar mest.

Kanske spelar det ingen roll hur mycket vi älskar.

Så länge vi gör det, här och nu.

Varje tisdag bjuder jag dig på en skrivövning. Tanken är att du ska skriva utan att reflektera. Skriv med hjärtat i stället för hjärnan. Skriv det första som dyker upp. Det som finns i ditt hjärta, det som finns i dina tankar. När du skrivit klart tittar du på texten. Vad vill den säga dig?

Ok, denna Tisdag är det en lite längre skrivövning. Börja med att läsa igenom hela texten och sedan:

Stäng ögonen. Ta ett djupt andetag och andas ut. Andas in igen och känn efter hur det känns i din kropp. Andas in, andas ut. Vad finns i dina tankar just nu? Fortsätt att lyssna på din kropp, andas in, andas ut.

Blunda föreställ dig själv som barn, om du har svårt att se dig själv så föreställ dig ett foto av dig som du minns. När du ser det här barnet, tillåt ett minne att komma fram, oavsett hur det känns eller ser ut. Tänk på ett tillfälle när du inte fick vara dig själv, kanske kan du höra någons röst, se någons kroppsspråk. Hur ser personen ut när den pratar med dig? Är du ensam, arg eller skamsen?

Öppna ögonen och beskriv så mycket detaljer du kan komma ihåg, färger, kläder känslor, vad gjorde personen, hur fick det dig att känna? Om du inte får några bilder eller inte hittat något att skriva, lita på pennan, skriv ändå, skriv utan att tänka, utan att sluta, tillslut kan ett minne träda fram. Om du finner dig själv att komma till ett annat ämne så är det ok, fortsätt där, det kanske leder dig någonstans.

Om du finner det för jobbigt, släpp taget, lägg ner pennan.

Reflektera sedan om hur du såg  bilden, var det ur ett barns ögon eller en vuxen, vad är skillnaden, går det att skifta, försök?

Titta sedan på din text, finns det något nytt att upptäcka?

Skrivkortleken finner du här.

Lilla flicka
Bild: Pixabay

Lilla flicka, du har fått allt det du behöver,

även om du anser att du inget har.

Du fick plocka smulorna,

resterna av det som blev kvar.

Lilla flicka, det finns inget mer att ge dig

presenterna har tagit slut.

Närheten du önskade

skänktes till någon annan

ändå måste du stå ut.

Gråt ej,

av smärtan kommer du bli stark.

Även utan näring

kan blommor växa ur mark.

Lilla flicka

du har aldrig fått någon plats

och aldrig har du hoppat

fast att du tagit sats.

Så sluta drömma

om ett liv du aldrig haft

det kommer inte ge dig lycka

bara ta din kraft.

Sörj ej det du saknar

och hur kan du egentligen sakna något du aldrig fått?

Släpp taget

låt det bli ett minne blott.

Lilla flicka.

Du har fått allt det du behöver.

Det finns inget mer att ge.

Lyft ditt huvud och var tacksam

över att du har växt

trots att du bara gått bredvid.

Hotellsäng, dator och kaffe, behöver man mer? Ja en hund på det hade ju inte varit fel.

Nej, jag börjar om. Jag hade skrivit ett helt (argt) inlägg men jag raderar allt och börjar om. Klockan är nu 07.34 och jag har några timmar på mig innan min utbildning startar igång så jag tänker göra det bästa av dem (dvs sitta kvar i hotellsängen och dricka kaffe). Jag vaknade upp vid fyra tiden i morse (och har gjort det nu tre dagar i rad) och börjar känna mig trött och sliten. Jag har huvudvärk och kroppen värker. Sömnlöshet tär på en och jag var så jävla arg och ledsen i morse när jag vaknade för att just JAG inte får sova. (det var nästan så att jag önskade alla sovande människor att de inte vaknade upp, ha där fick ni era sovande jävla idioter, typ).  Man blir galen av sömnlöshet, i alla fall blir jag det. Men nu har jag bestämt mig för att släppa det och börja om.

Skål!

Jag vet att det sista jag behöver när sömnen svajar är att stressa upp mig över det. Ändå gör jag så enkelt det. Men jag ska försöka att bli ännu bättre på att ta hand om mig själv nu när sömnen inte sitter. Att inte kräva för mycket av mig själv. Det är mycket som händer nu, jag har kul saker på gång och det gör att min hjärna går på högvarv, och jag tror att det är anledningen till min sömnlöshet. När min hjärna går upp i varv så sprutar det nya ideér ur den (både natt och dag) vilket är svårt att stoppa. Även om jag är fysiskt lugn och även försöker prata stillsamt till mitt inre så funkar det inte. Jag tror att det är det som är det svåraste för mig när det kommer till min ADHD. Jag kan inte hantera gas och broms samtidigt och det gör att jag håller dem båda inne och då känns det som att jag ska gå sönder. Man kör i fullfart-samtidigt som man tvärbromsar. Ja ni fattar, det går ju inte. Hela systemet blir ur balans.Det är så i perioder, och jag vet att det går över. Men ibland behöver man bara gnälla av sig lite. För det gör ont att växa. Jag är hela tiden rädd men att backa bakåt är inget alternativ. Det finns bara ett håll att gå och jag vet att det är det rätta, ändå kan magen vända sig ut och in i alla beslut. Men, det kommer bli bra.Ikväll bär det av hemåt igen och på måndag är jag ledig. Jag planerar då att sätta mig med min hemläxa så att alla skolprojekt är klara för terminen, för resterande del av året består av att bygga företag. Jiihoo, det ska bli så kul. Jag älskar den där byggdelen, att få planera, göra om och göra rätt. Och denna gång, ska jag inte gå för fort fram, jag anlitar till och  med hjälp till delar av processen. Jag kommer berätta mer om det när allt är klart. Men just nu ska jag bara luta mig tillbaka, och dricka lite kaffe. Önskar er en fin Lördag!

Som terapeut tror jag på samtal. Jag tror att samtal kan vägleda dig, peppa dig, hjälpa dig till nya insikter och ibland vara det som gör att du över huvudtaget orkar att existera. Jag tror att ett samtal kan förändra dina tankar, din dag, ditt liv.

Många gånger träffar jag människor som är rädda för terapeuter och psykologer. Som att de skulle kunna läsa tankar. Men det handlar ju inte om det. Det handlar istället ofta om att ifrågasätta tankar. Och skapa nya.

Ibland hör jag personer säga: det hjälper inte att prata. Då skulle jag vilja svara tillbaka att det kanske beror på vem du pratar med. En sak är i alla fall säker, och det tror jag till och med att den som inte tror på samtal också kan hålla med om. Det hjälper i vilket fall inte att inte prata. Inte många mår bättre av att behålla sina tankar för sig själv. De får dig i de flesta fall inte att må bättre, tvärtom…

Så du som funderar på samtal men inte vågat att ta steget, pröva, för vad blir bättre genom att du håller tyst?

Stor men liten

Ibland känner jag mig så liten. Vill bara krypa upp i ett hörn och skrika låt mig va. Se mig ej. Jag vill inte ha dina tröstande ord eller din hjälpande hand. Jag vill slicka mina sår. Vara ensam och liten. Bekräfta känslorna jag känner och hålla i dem hårt.

Ibland känner jag mig så stor och vill skrika se mig, hör mig, jag har något viktigt att berätta. Och känner mig stolt över att ha klarat mig själv. Jag vill vifta med flaggan så att alla ska se, att jag klarat mig, att jag är ok.

Ibland känner jag mig stor, men samtidigt så liten. Som att allt bara är ett skal, och att jag bara är hälften av mig själv inuti. Jag känner mig halvtom, halvt fylld. Som om något fortfarande skaver på insidan, inte växt klart, hela vägen ut.

Ett ben i det förflutna och det andra i framtiden. Jag försöker ta mig själv i handen, och leda mig därifrån.  Så stor, men samtidigt så himla liten. Så liten, men ändå så väldans stor.