Stor men liten
Ibland känner jag mig så liten. Vill bara krypa upp i ett hörn och skrika låt mig va. Se mig ej. Jag vill inte ha dina tröstande ord eller din hjälpande hand. Jag vill slicka mina sår. Vara ensam och liten. Bekräfta känslorna jag känner och hålla i dem hårt.
Ibland känner jag mig så stor och vill skrika se mig, hör mig, jag har något viktigt att berätta. Och känner mig stolt över att ha klarat mig själv. Jag vill vifta med flaggan så att alla ska se, att jag klarat mig, att jag är ok.
Ibland känner jag mig stor, men samtidigt så liten. Som att allt bara är ett skal, och att jag bara är hälften av mig själv inuti. Jag känner mig halvtom, halvt fylld. Som om något fortfarande skaver på insidan, inte växt klart, hela vägen ut.
Ett ben i det förflutna och det andra i framtiden. Jag försöker ta mig själv i handen, och leda mig därifrån. Så stor, men samtidigt så himla liten. Så liten, men ändå så väldans stor.