Månadsarkiv: oktober 2019

Om jag kunde möta dig i sorgen…då skulle jag fylla mina kropp med dina tårar. Jag skulle bära din börda, om så bara för ett tag.  Om jag skulle kunna möta dig där du är…då skulle jag ta emot din smärta. Jag skulle förvandla den till en gåva och hänga den varsamt runt din hals.

Om jag skulle kunna möta dig längst vägen…då skulle jag låta dig rida på min rygg. Jag skulle bära dig tills dina ben bar dig själv. Om jag kunde trolla…då skulle jag förvandla din omgivning till ett kuddrum och alla i din närhet till stöttepelare så att du alltid landade mjukt och hade någon att luta dig mot.

Om jag skulle kunna hålla din smärta…då skulle jag samla ihop den och hälla den över dig. Som en uppfriskande kalldusch istället för ett långsamt lidande. Om jag kunde höra dig…då skulle jag lyssnat på varje ord. Du skulle få upprepa dem till de saknade mening. Tills de tog slut och inte längre kändes smärtsamma att säga.

Och efter det kommer tårarna, dom där jävla tårarna som bara måste ut. Jag skulle fånga dem alla i en liten ask för dig att spara. Att titta tillbaka på när allt det här är över. När såren är läkta och inte längre värker och gör ont.

Men din väg är inte min, och min väg är inte din, och aldrig kommer vi att mötas på exakt samma stig. Ändå hoppas jag att du känner, att allt det jag har skrivit här ovan. Vill jag fortfarande göra, fast att jag aldrig kan gå exakt bredvid.

I helgen var jag och bästisen på på Prana-festival (en festival för hälsa och träning). Jag bär fortfarande med mig känslan i kroppen. Ja och då menar jag inte i form av träningsvärk (även om jag har det också) utan den där känslan yoga och meditation ger mig. Det är verkligen magi.

Jag har berättat förut att yoga får mig att acceptera och till och med tycka om mig själv, att hitta en lugn. Men det var nog först när jag hittade yinyogan som jag verkligen kände att jag hittade hem. Det var det sista jag trodde att jag skulle tycka om, men det var absolut det min kropp behövde.

Efter en sådan här helg tar jag med mig så mycket lärdomar. Det ger mig alltid så mycket insikter att få ligga tyst tillsammans med mig själv. På ett lite tuffare pass (alla pass är tuffa om man jämför med yinyoga) kände jag verkligen hur hela min kropps skrek nej, och det slog mig att det nästa har tagit 40 år för mig att lyssna på det där nej:et. Jag är en jävel på att pressa mig själv, både på gott och på ont. Men mest på ont. Och jag vill verkligen sluta att göra det. Min kropp vill vila, den behöver vila, den ska få vila.

Och  då  menar  jag  inte  att  jag  ska  sluta  röra  mig.  Nej  men  jag  ska  sluta  att  pressa  mig.  En  så  himla  skön  insikt!  Jag  fick  någon  form  av  flashback  och  såg  hur  jag  inte  bara  låtit  min  kropp  gå på  svält  under  perioder  av  mitt  liv.  Utan  också  hur  jag  tvingat  den  till  allt  från  att  göra  4  träningspass  om  dagen  till  att  åka  tjejvasan  med  söndrig  svanskota  utan  att  ha  stått  på  ett par skidor  förut.  Om  min  kropp  kunde  prata  skulle  jag  fått  mig  en  rejäl  utskällning.  

Förutom att få göra det jag älskar mest (umgås med min bästis och äta mat) fick vi också prova massa olika yoga- och mindfulnessklasser. Det var en upplevelse kan jag säga även om alla inte var i vår smak 🙂 Insikter får man ändå.

Den största upplevelsen var silentyoga. Det var obeskrivligt, magiskt och första gången jag grät på en yogaklass. Hör du talas om ett pass nära dig, gå säger jag bara, gå!

Ja festivalen är sedan länge slut, men jag bär med mig en massa tankar hem, och jag vill bara fortsätta att besöka yogafestivaler. Igen, igen och igen <3

13 frågor till min dotter

• Vad är det jobbigaste i livet när man är 13?

I mitt är det just nu att en av mina tjejkompisar är intresserad av samma kille som jag.

• Vad ser du mest fram emot när det kommer till att få bli vuxen?

Att äta vad jag vill, få inreda min lägenhet, och att få en stor säng för mig själv.

• Vad vill du bli när du blir stor?

Psykolog

• Varför då?

För att jag gillar att prata med folk redan nu och jag har alltid varit den som tröstar och lyssnar.

• Vad tror du är den viktigaste egenskapen hos en psykolog?

Att kunna lyssna och förstå andra.

• Hur känns det att ha en bror som har ADHD?

Jag vet inget annat. Men det är jobbigt att han alltid måste röra sig och att han inte kan sitta still, att han glömmer bort saker hela tiden och inte lyssnar.

• Vad tror du är speciellt med att ha en mamma som har ADHD?

Att du är spralligare än andra, gladare och energifullare.

• Vad är det bästa i ditt liv?

Att jag har det bra i skolan och har en bra familj.

• Vad brukar du oroa dig  för?

Mins största oro är döden. Att farliga saker kan komma hända min familj och att dom ska dö. Min andra är att den jag gillar ska bli tillsammans med någon annan och den tredje är att jag är rädd att inte få bra betyg i skolan.

• Vad tror du är det jobbigaste med att vara ungdom idag?

Att man får mycket mer hat och att det är farligare att gå på stan än vad det var när ni var små.

• Hur är en bra förälder?

Snäll, omtänksam, lite överbeskyddande och förstående. Man ska känna att man kan prata med sin förälder, och så ska man vara kärleksfull.

• Tror du att du kommer skriva en bok?

Ja

• Vad tycker du att mina bloggläsare ska veta om dig?

Att jag har ångest och lite tvångstankar.

Tack Leia för att jag fick intervjua dig!