Livet bakom bilderna
Jag älskar att följa andra bloggare, läsa om deras vardag, se alla vackra bilder. På sätt och vis känner man dem, trots att man aldrig har mötts. Jag tycker att det är så tilltalade med enkla inlägg, att få se hur deras dag eller hur deras helg ser ut. Att bli inbjuden i deras hem, få lära känna deras vänner, familj. Det finns något så fint i det, att människor delar med sig. Och många gånger tänker jag att så vill jag också göra. Visa upp min lilla värld.
Men när man inte lever något flaschigt influencer liv finns det helt enkelt inte så mycket att visa upp. Vardagarna ser likadana ut. Helgerna likaså. Jag är sällan ute och fikar, träffar inte vänner, grannar eller resterande del av min familj. Jag besöker sällan nya platser, gör inga stora förändringar eller är med om händelser värda att dela.
Nej jag jobbar 7-16. Sitter varje dag på samma kontorsstol. Jag får ta del av människor livshistoria, får väcka insikt och förändring, och ibland, eller ganska ofta, möta motstånd. Jag får prata med människor andra inte vill möta, få ta del av en värld andra bara läser i tidningar eller ser på tv:n. Jag får vara en del av en annan verklighet, för en liten stund. Sedan stänger jag dörren till den där världen, och åker hem.
Jag rastar hunden, försöker underhålla hemmet, städar upp efter barnen, pratar med mannen och om jag får tid, hitta en liten liten stund för mig själv. Sedan är dagen slut. Och allting börjar om igen. Det finns inte mycket att dela, ta kort på, mer än mina tankar. Och när jag få den där lusten ”att vara som dom där andra” får jag påminna mig om livet bakom de där fina bilderna. Det vet man inte alls hur det ser ut. En bild säger ingenting, just mer än den sekunden den togs. Mitt liv är så himla vackert fast att det inte går att dela på bild. Jag och min man älskar varandra, hela familjen trivs ihop utan bråk och tjafs. Vi är friska. Har en fungerande vardag utan några fina bilder på cappucino, desserter, fester och utflykter. Kanske är den där fungerande vardagen vackrare än dom där tillfälliga lyckostunderna som ofta delas, kanske är ett funktionellt vardagsliv svårare att dela med sig av i bild? För här finns inga speciella stunder att fånga, här lever vi liksom i en bra vardag hela tiden.
Jag tror att alla vi vuxna behöver påminna oss om det, (och speciellt prata om det med våra barn). Att skratta på en bild betyder inte nödvändigtvis att du måste vara glad. Att ha 10 vänner ständigt omkring dig betyder inte att du på riktigt känner att du kan lita på dem och att de är dig nära. Vi vet ingenting om andra människor. Även om vi dagligen ser dem på bild. En bild är en tillfällig verklighet, inte ett helt liv.
