Hypokondri och dödsångest
Hypokondri och dödsångest
Jag bär alltid på mer eller mindre oro. Men sedan årsskiftet har jag suttit fast i hälsoträsket och varit smått hypokondrisk. Det är den värsta formen av ångest om du frågar mig. Jag oroar mig hellre för ekonomi, mögel i väggarna eller att dottern inte ska ta hand om sin kanin än för min egen död. Det är så jäkla sjukt det där med hypokondri. Jag är inte rädd för sjukdomar i sig, eller för själva döden, utan mer rädd att inte få leva. Att inte få se mina barn växa upp. Att inte få förverkliga mina drömmar.
Och istället för att göra just det, LEVA, när man har chansen. Så går man och oroar sig för att dö. Funderar på runt vilket hörn den står. Det skrämmer mig att inte veta. Men jag gissar att det skrämmer mig mer om jag skulle veta. Att det ska vara så himla svårt. Själva levandet. Själva njutandet av nuet.
Jag har allt jag behöver.
Ändå väntar jag på att någon ska ta det i från mig. Tar ingenting för givet. Någonsin.
Jag vill sluta oroa mig. Vill sluta se sjukdomar och faror i allt. Min hjärna går med ständig varningsblinkers som att jag lever i en livsfara när det i verkligheten är tvärtom. Den där dagliga ångesten stoppar en från att leva, från att vara lycklig. Den är spännande den där hjärnan. Ingenting den säger är sant, i alla fall inte just nu. Och ändå kan man oroa sig för det.
Jag vill inte sitta där när jag är 85 år och känna att jag levt hela mitt liv i det där rädsloträsket. Att jag oroat mig, i onödan. Alla sorger och rädslor blir genomlevda dubbelt så mycket när man går och bär på dem i förtid och jag vill inte bli så förblindad av de blinkande lamporna att jag inte ser allt jag har framför mig.
Och när ljuset väl slocknar vill jag inte inse att jag levt ett helt liv genom att oroa mig för döden istället för att göra det jag egentligen vill, leva.
