Din terapeut
Det känns som att du ser rakt igenom mig, säger han samtidigt som rösten bryts.
Han torkar sig snabbt över ansiktet.
Vi är i slutet av vår behandling.
Han vet det,
jag vet det,
och nu börjar det göra ont.
Det var inte meningen att det skulle bli så här men jag kan inte värja mig från dina frågor, fortsätter han.
Egentligen är det inte mig det handlar om tänker jag, utan det är hans egna känslor han inte kan värja sig ifrån.
Dom överfaller honom,
mitt i mitt samtalsrum,
och där har han inte ens chans att slå tillbaka.
Han har förändrats.
Han mår så mycket bättre nu.
Ändå sitter han där
och gråter.
För han tror att förändringen sitter i mig,
och inte i han själv.
Jag blir hans trygghet,
hans bollplank,
hans snuttefilt.
Och jag vet inte om det är en vinst,
eller ett misslyckande,
att få bära ansvaret i en förändring till så stor det att han glömmer bort att det är han som har gjort den,
själv.
