Välkommen till Nestor förlags adventskalender. Fyra söndagar i rad kommer jag att bjuda dig på terapeutiska tanketips i syfte att förbättra din psykiska hälsa.

Lite i sista minuten ville jag bjuda er på en adventskalender. 2019 verkade vara ett år som jag likt detta, led av bristande energi, därför saknas en julkalender för det året. Men så där kan vi ju inte hålla på. Nej därför bestämde jag mig för att åtminstone bjuda er på ett inlägg varje söndag fram till jul. Denna gång kom jag fram till att jag skulle dela med mig av terapeutiska tips. Tidigare kalendrar finner ni här:

2016-24 sätt att ta hand om dig själv

2017- en skrivövning varje advent

2018- en skrivövning varje dag

Om du tidigare gått i KBT, eller över huvudtaget känner till något om det så kommer du känna igen det jag pratar om. Men här kommer en påminnelse. DINA TANKAR STYR DITT MÅENDE.

Jo det är helt sant. Dina tankar skapar en känsla i din kropp- känslan i kroppen-eller tanken du har-skapar sedan en handling. Allting sitter i hop, som en kedja. Tänk dig en trekant △ i ett hörn sitter tanke- i andra känsla- och i det tredje beteende.

Dessa sitter ihop.

Vi gör som vi gör på grund av att vi tänker som vi tänker. Det går också åt motsatt håll. Vi tänker som vi tänker eftersom vi gör det vi gör. Så det du behöver förändra är alltså din tanke, eller din handling, börja där det känns lättast så hänger resten med.

Så det jag vill att du gör idag är att titta på triangeln, sätt in din tanke och se vad den skapar för känsla i dig, och hur den sedan får dig att handla. Och sist men inte minst, vad ger ditt beteende dig för konsekvenser?

Det är här din förändring börjar. Vid självkännedom. Innan du kan förändra något så måste du veta vad du gör och varför. Så varsågod och undersök dina tankar.

Önskar dig en fortsatt fin söndag.

Hur ska man kunna vara ”som vanligt” i en ovanlig vardag?

Jag har träffat klienter digitalt sedan i mars och på jobbet bär jag visir för att skydda mina kollegor från mig och mig från mina kollegor. Suck, det är lätt att bli uppgiven, och trött på situationen.

I veckan har jag känt mig lite nedslagen över coronasmällen som återigen har tagit över stora delar av vårt land. Är både arg och ledsen. Kanske också besviken, och rädd. Det bor många känslor i en pandemi och man vet inte riktigt vem man ska rikta dem mot. Ska man vara arg på Kina, Tegnell, vår statsminister eller personer som fortsätter åka utomlands, gå på krogen eller på dem som låtsas som ingenting. Jag vet inte…

I dagens samhälle med all teknik som finns så förstår jag inte att vi inte har löst situationen bättre. Måste verkligen alla barn gå i skolan? Hade man inte kunnat dela in dem i mindre grupper, hade inte vissa klasser, eller personer i vissa klasser, kunnat jobba hemifrån? Jag vet att det finns i hinder, men jag vet att det framförallt finns lösningar.

Jag kan också bli irriterad på personer som gnäller över svårigheten att behöva jobba hemifrån. Jag förstår den absolut. Men vi är i en speciellt tid just nu, och förhoppningsvis går den över. Och vissa personer, tex som jag själv skulle verkligen vilja arbeta hemifrån, men får inte, utan måste gå till jobbet och utsättas för smitta varje dag. Det är inte heller kul.

Det är skit nu. För alla. Oavsett vilket håll man vänder sig åt. Vi sitter i samma båt.

Om jag hade fått välja hade jag arbetat hemifrån. Jag hade inte låtit mina barn gå till skolan, och jag hade undvikit kontakt med andra människor så långt det går. Men jag får inte välja… och kanske är det det, som känns värst.

Att bära en besvikelse

Som många av er kanske redan vet går jag en utbildning till KBT-terapeut. Jag har en månad kvar av totalt två år. Detta är en utbildning jag drömt om de senaste tio åren, kanske till och med femton. Och nu när jag tänker efter kanske det inte är utbildningen jag drömt om utan kanske möjligheterna jag skulle ha efter utbildningen. Det vill säga att börja arbeta som terapeut.

Jag kände ganska omedelbart att utbildningen inte var som jag tänkt mig. Den höll inte den standarden jag önskade och jag tyckte inte heller att jag lärde mig det jag förväntade att jag skulle lära mig. Jag insåg ganska tidigt att jag stod mellan valet att hoppa av eller acceptera läget. Jag valde att acceptera läget.

Men att acceptera är inte alltid så lätt, för även om du gör det, så bär du med dig en besvikelse. En besvikelse över att saker inte blev som du förväntade dig. Och om det är något jag lärt mig från utbildningen så är det nog det, att tillåta den där känslan, men inte låta den ta för stor plats.

För även om själva utbildningen inte blev som jag önskade, så har den ändå tagit mig dit jag vill. Om bara några veckor är jag klar med min steg-ett-utbildning, då är jag färdig kbt-terapeut.

Vägen dit såg inte ut som jag förväntade mig, men det viktigaste trots allt, är ju att man kommer fram.

Man behöver gummistövlar, mest hela tiden. Leran torkar aldrig upp. Tar inte slut. Och en handduk, att svabba golvet med. Efter hundens tassar, kattens, eller skorna som kliver över mattan.

Det är mörkt. Kolsvart. Man ser inte vart man sätter fötterna. Men jag går utan ficklampa, med bestämda steg. För jag vill inte vara rädd för mörkret, vill inte låta skogens ljud hindra mig att ta den promenaden jag tänkt att gå.

Och det är nya ljud. Både i och utanför huset. Kvar finns inte alla de där gamla jag en gång kände till.

Jag märker att jag är vaksam, men samtidigt nyfiken. Vill veta allt. Kanske inte för att jag egentligen behöver eller vill, men för att skapa trygghet, dämpa oro och rädsla.

Hunden vill inte ta sina vanliga promenader. Vet inte om det är på grund av mörkret eller om det är för att det blir obehagligt blött och kladdigt om hans tassar. Katten stannar inne han med. Tittar längtansfullt ut genom fönstret men vill inte sätta tassen utanför dörren. Kattlådan blir full. Doften når ut i hallen. Jag önskar att jag hade kunnat prata vett med katten men han förstår mig mindre än vanligt.

Fast att vi kommer framåt, tapeter är uppe, nya köksluckor sitter på skåpen, så är det alltid något nytt på gång. Man snubblar över verktyg och kartonger, och jag vet inte längre vart någonting är. Jag hittar inte allt jag borde, men orkar heller inte leta.

På kvällen kryper jag upp i soffan och tittar ut över kaoset. Det slår mig att jag inte en endaste gång har längtat ”hem”, att jag inte för en endaste sekund saknat det stället som under 12 år var vårt. Trots byggdamm och den saliga röran så skulle jag inte vilja vara någon annanstans. Jag förvånas över att en ny plats så snabbt kan bli ens hem, som det naturligaste i världen.

Bara så där.

Hur känns veckan?

Skön hoppas jag. Jag startar veckan men semester på måndag och avslutar den på samma sätt på fredag. Det har varit intensiva dagar. Både hemma och på jobbet. Det är förändringar och oförutsedda händelser som sker vart man än vänder sig. Jag hoppas på att kunna gå att plocka lite hemma. Småstäda i olika hörn här och där.

Vad ser du fram emot i veckan?

Mina två lediga dagar ser jag mest fram emot. Jag är verkligen såååå trött!

Vad ser du mindre fram emot?

Jag ska vänta in en elektriker på måndag. Det känns jobbigt. Är rädd att det ska bli problem när han ska fixa till elen, att det kommer att dra ut på tiden och då kosta än mer pengar. Jag hoppas att det går snabbt och lätt!

Vad har du för to do:s i veckan?

• Elektriker ska komma och dra om ström så att vi kan koppla in vår nya spis
• Ytterligare en del av köket ska komma på torsdag
• Vi ska såga till bänkskivor och olja dem så att de är klara att sättas in
• Städa i skafferiet då all mat inte får plats så lite får hamna i källaren
• Beställa tapeter till sovrum hoppas jag
• Stänga av och tömma frys i källare för att använda den nya på ovanvåningen
• Jag har fortfarande inte sålt av möbler, får väl skriva till det på listan igen
• Skulle behöva klippa mig, ska kanske fixa tid för mig och dottern att göra det

Vad kommer du läsa /lyssna /titta på?

Jag har hittat några böcker om skrivterapi i flytten som jag inte läst klart så de tänkte jag slutföra. Det kommer nog ta sin tid. De är på engelska så jag hinner väl med en eller två sidor på kvällen innan jag däckar (och vet knappt efteråt vad jag läst).

Vad händer i helgen?

Vi har ett berg av skräp och kartonger på vår veranda så jag tror vi kommer köra det till tippen för att sedan hämta en soffgrupp hos mina svärföräldrar som istället ska få plats där. Sen gissar jag att det blir fortsatt städning, röjning och renovering. Kanske åker tvättstugan på sig en omgång.

Önskar dig en fantastisk vecka!