Jag tog mig utanför Sveriges gränser. Ja, jag gjorde det! Vi åkte till Danmark [wp-svg-icons icon=”grin” wrap=”i”] För er som flyger till Thailand och reser till USA stup i kvarten kallar ni väl knappt Danmark för utomlands men för mig var det ett stort steg. Jag visste nämligen inte om jag skulle klara att åka över Öresundsbron utan att få en panikattack. Jag minns innan jag åt min medicin, allt bara vände sig ut och in i kroppen bara jag och mannen diskuterade resan. Bara tanken på att åka över (och under bron!!!) fick mig att skrika nej. Men jag klarade det utan att skrämma varken man eller barn. Tack Sertralin!
När vi kom ner till Malmö första dagen (en resa på tre timmar) lämnade vi av våra grejer på hotellet och tog tåget till Köpenhamn. Ungarna tyckte att det var jätte spännande att komma till ett helt nytt land, mannen gick och letade efter en affär som man kunde köpa billig alkohol i, och jag räknade tiden till vi skulle åka hem igen. Jag insåg att det är tufft att vara i ett nytt land när man har stora kontrollbehov. Man känner sig liksom naken. Jag insåg vilken trygghet mobilen är för oss (mig) här i sverige. Nu när man inte kunde googla sig fram (utan att få en alldeles för stor räkning), kolla tågtider eller förstå deras språk faller maktlöshetkänslor lätt över en. Men jag gjorde det! Jag utsatte mig för skiten och är nu värd en stjärna i kanten [wp-svg-icons icon=”star-3″ wrap=”i”]
Vägen till Danmark var otroligt vacker. Jag försökte att fokusera på det i stället för ångesten. Jag kunde inte stirra mig mätt på den.
Dag två blev det ett besök på Legoland. Jag hade hört rykten om att Legoland tog dagar att utforska. Men för en ADHD-familj som våran var vi klar på 4-5 timmar. Värmen var outhärdlig och köerna var 30-45 min långa för åkattraktionerna. Vilket innebar att vi skippade en hel del.
Dag tre tillbringade vi förmiddagen i Malmö. Staden visade sig verkligen från sin bästa sida och jag blev lite kär. Hur vackert är inte det här?!
Vi överraskade ungarna med att gå ner till hamnen och titta på när sommarlovsmorgon spelades in. Dom uppskattade det mer än självaste Legolandsresan. Något jag tar med mig från den här sommaren är att det är de där små sakerna som barnen uppskattar. Så som att sitta tillsammans i en bil, eller att bara ta en fika. Istället för att försöka tillfredsställa barnen varje sommar ska jag försöka lyssna mer på mig själv, och påminna mig om att de är där där små grejerna som de älskar. Att det viktiga egentligen bara är att få vara tillsammans. Nästa sommar pratar vi om att hyra en husbil. Att försöka bygga en semesterresa istället för en ångesttripp.
Jag är glad för att jag gjorde det men känner på samma gång att jag inte tänker göra det igen. Jag har liksom inget att bevisa. Jag vet att jag klarar det, jag är en mästare på att utmana mig själv, men är det värt det? Livet är för kort för att tillbringa timmar/dagar på något du vet du inte kommer uppskatta, när man istället faktiskt kan njuta [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]
[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar