Livet känns fortfarande ganska overkligt även om man börjar vänja sig vid c-ordet och alla nyheter som skrämmer en. Jag känner att jag varje dag är tacksam och närvarande i stunden. Samtidigt får man sig en tankeställare om vad som är viktigt, och vart man vill lägga sin tid. Jag känner allt starkare att jag vill kunna driva eget på heltid, bestämma över mig själv och min tid. Välja vad jag vill göra varje dag. Samtidigt är man i samma stund tacksam för att man har en anställning, är trygg. Tankarna har väl aldrig snurrat så fort som de gör just nu, så är det väl för de flesta.
Trots allt som är på gång i världen så trivs jag så bra i mitt lilla samtalsrum och med mina samtal. Känner mig verkligen hemma i det jag gör och där jag är. Får så mycket tillbaka av mina klienter därför känner man att man skulle vilja lägga mer tid och kraft där man får den tillbaka. Tröttheten är fortfarande stor i mig, ibland övermäktig. Men jag har hållit kvar i yogan och lagt mig på mattan varje dag. Jag har också börjat cykla till jobbet och har som plan att promenera eller springa om mornarna så fort jag känner att jag kan lita på min rygg som har krånglat.
Jag saknar min energi. Ibland kommer den, som en stormvind, ger mig ideér och mod. Men så försvinner den igen och jag glömmer genast allt det där jag skulle ta mig för. Livet. Upp och ner. Ljust och mörkt. Tomt och fullt. Så dyrbart, oavsett dess innehåll.
