Idag blev jag ledsen, ni vet så där otroligt ledsen att man knappt kan prata. När någon frågar hur det är och du inte kan svara för att tårarna tar över din röst. Ögonen svullnar, du snorar och du önskar att du bara hade kunnat hålla igen lite bättre. Men jag kan inte det, när jag blir ledsen så blir jag verkligen så jäkla ledsen. När jag känner mig illa behandlad så tar jag det verkligen så personligt, så hårt.
För första gången i mitt liv kände jag att någon nedvärderade mig på grund av min diagnos. Och egentligen blev jag arg, men mina tårar kommer alltid snabbare än ilskan. Ofta blir jag också arg på mig själv för att jag inte kan visa att jag är arg, för hur arg ser man ut när man bryter ihop och gråter?
Jag ringde i alla fall till en arbetskamrat och grät ur mig det mesta, sedan läckte resten ut i bilen på väg hem. På en sekund förlorade människan som sårat mig den lilla respekt jag hade för henne, och det värsta är att jag vet att hon aldrig kommer att få den tillbaka, För om det är någonting jag har svårt för så är det att förlåta. Och arg, ja det kan jag vara i flera år.
Så vad gör man när man kommer hem efter en skit dålig dag och det känns som bröstet har exploderat? Jo man tar en promenad i tystnad med de två som verkligen vet hur man vill bli tröstad.
Sen kryper man upp tillsamman i soffan och pussas, och äter choklad.
Önskar er en trevlig helg!