Min man har legat hemma, sjuk, förkyld. Han snorar, hostar, snörvlar. Tillbringar dagarna i soffan, vilar upp sig. Själv känner jag mig också sjuk, fast på ett helt annat plan. Jag har svårare än vanligt med minne och koncentration. Batterierna känns tomma, urladdade. Jag vågar knappt möta folks ögon av rädsla att bryta ihop, falla ner som en blöt fläck på golvet.
Men jag jobbar, jag tar hand om barn, jag går ut med hundar och jag lagar mat. För när man är psykisk förkyld har man inte samma rättigheter att vila upp sig. Nej ofta handlar det om att man ska skärpa sig, bita ihop. För jag har ingen febertermometer som visar mitt överbelastade inre, kan inte snyta ut några bakterier ur min näsa eller uppvisa glansigt sjuka ögon.
Min man skyller hans sjukdom på ett öppet fönster, men jag tror att vi blev sjuka exakt samtidigt av exakt samma anledning. Jag tror bara att det visar sig på två helt olika sätt. När man utsätts för press, stress eller för mycket intryck kan man få sänkt immunförsvar som min man, och bli sjuk, fysiskt. Han drabbas lätt av förkylningar, lunginflammationer, luftrörskatarr och feber.
Själv har jag ett bättre försvar mot utomstående baciller och bakterier. Istället är det som att min kropp ger sig på sig själv. Jag fångas av ångest och trots en enorm trötthet får jag sömnsvårigheter. Tankar som aldrig stannar, trots att de saknar innehåll. Kroppen blir tung, tanken likaså.
Det är svårare att återhämta sig från en psykisk förkylning än från en fysisk. Man får inte samma tillåtelse för återhämtning. Jag kan inte be någon köpa mig nässpray eller ge mig en alvedon. För det är inte min medicin.
Min medicin heter tystnad, lugn och ro. Men trots att den är gratis, finns den inte att köpa någonstans.