När jag växer mig större blir farorna mindre.
För över 15 år sedan lovade jag mig själv att aldrig låta min rädsla stoppa mig. Det var på den tiden när hela världen skrämde mig. Då när jag knappt vågade se människor jag inte kände i ögonen, än mindre prata med dem. En dag kände jag att det fick vara nog, någon förändring var tvungen att ske och det var bara jag som kunde göra den.
Från och med den dagen sa jag JA.
Varje gång jag var rädd och ville säga nej, så sa jag ja. Jag gick på en date med en person jag inte kände, sade upp mig från mitt jobb och hoppade in i projekt dömda att misslyckas. Inget av det kändes bekvämt, men jag gjorde det ändå. Vissa av sakerna gick mindre bra, men andra gick vägen och jag lärde mig att oavsett utgången gå vidare.
Ibland har det känts hopplöst, det här hjälper ju inte, min rädsla ger inte med sig, när ska den krympa?
Folk pratar ofta om att man då och då ska gå ur sin komfortzon för att kunna växa. Men jag skulle istället säga att jag levt utanför den, och jag kände inte att jag växte ett enda dugg. Jag har tänkt att jag kanske pressar mig själv för mycket, att jag går på för hårt. Att jag då och då borde krypa tillbaka in i den där komfortzonen och bara vila.
Men idag när jag tittar tillbaka kan jag äntligen se att vissa av de stora rädslorna faktiskt har krympt och att de som ligger framför mig nu är nya faror. Faror som jag tidigare inte ens visste fanns.
Idag kan jag faktiskt känna att jag har växt, ryggen har blivit rakare, tanken starkare och jag större.