Att ge dom vad dom vill ha
Det luktar julgran och kaffe. Och tystnaden, denna fantastiska tystnad när resten av huset sover. Det är så att man vill stanna tiden. Hundens andning, kattens spinnande, regndropparna mot plåttaket och mina fingrar hastigt rusande mot tangenterna är det enda som hörs.
Idag är det några timmars arbete kvar innan jag går på en efterlängtad ledighet. Som jag har längtat. Och barnen, dom där fantastiska barnen. Dom trånar och längtar. Efter en stund som så himla snabbt är över.
Är du nöjd med julklapparna frågar mannen mig, hans eget svar ligger inbäddat i frågan. Och jag tror att han vet mitt innan jag säger det rakt ut. Nej, självklart inte, man vill alltid ge mer. Det känns aldrig tillräckligt, trots att vi alltid spräcker pengagränsen vi satt upp för oss själva. Man är så rädd att barnen ska bli missnöjda. Att ögonen slutar glittra. Att kvällen slutar i besvikelse och brutna löften. Det är jag som får sätta stopp, alltid. Han vill tömma plånboken och ge dem allt vi har medans jag försöker lugna mitt inre med att säga att vi gett tillräckligt. Att det inte bara är gåvorna som räknas, utan också tiden tillsammans.
(Men säg det till en 13-åring som önskar sig en gant-tröja).
Hos mig har det aldrig bott någon julstress. Men det finns en stress, över att inte kunna ge människor vad de vill ha. Och jag kan inte ge mina barn allt de vill ha. Idag står det inte längre en boll, eller lego på listan. Nej nu handlar det om airpods, calvin clein och gant kläder. Vet inte vart mina små barn tog vägen?
Jag har möjligheten att ge mina barn mer än vad jag själv fick. Och det är jag djupt tacksam över. Men man måste stanna där, sätta sina gränser. Både för deras och för min skull. För vi blir ju inte lyckligare av prylar. Barnen är friska och glada redan innan de öppnat sina paket. Det gäller att komma ihåg det. Det finns egentligen ingenting vi behöver. Mer än varandra <3