Att inte bry sig alls
Vad tycker du frågar hon och tittar på mig med skarpa ögon.
Det är tyst en sekund.
Jag letar efter ett svar men hittar inget. Jag brukar servera mjuka ord med tanke bakom. Sådana som smakar bra i min mun.
Vet du vad, svarar jag utan att vika undan med blicken.
Hennes ögonbryn höjs. Hon är förvånad. Kanske på tonen i min röst.
Jag bryr mig faktiskt inte, säger jag med en tydlig punkt bakom och en sur eftersmak.
Hon fortsätter att se förvånad ut, min mening behöver en förklaring, det syns i hennes ansikte men jag tänker inte ge den.
Jag sitter stadigt i stolen. Bestämd. Kanske till och med har armarna i kors.
Hon letar efter förklaringar i sitt eget huvud medans jag fortsätter att stirra på henne med rak blick. Hon hittar en och serverar den på ett silverfat. Jag nickar utan att ångra det jag sagt.
Känslan är stark i kroppen, och inte alls typisk mig. För jag är den som kommer med råd, förslag eller åtminstone lyssnar. Men inte den här gången, och någonstans sprids en skön känsla i kroppen. J A G B R Y R M I G E J.
Som en paus i vardagen, från all min empati.
Hon stänger dörren försiktigt bakom sig och jag vet att hon inte fick vad hon kom för att hämta. Men jag kunde inte bry mig mindre…
En sådan lättnad att inte behöva blanda sig i andras tankar och känslor, utan istället stanna kvar i sin egen. En viss stolthet växer i min kropp. För det svåra för mig är aldrig att hjälpa andra, att bry mig, utan att istället göra motsatsen. Inte bry mig alls.
