Jag har haft huvudvärk i flera veckor. Kontoret är stökigt med papper och pärmar liggande över allt och häromveckan skällde jag ut en klient…för första gången i mitt liv.
Han förtjänade det, absolut. Men JAG gör inte sånt. Jag har så många gånger i mitt yrkesliv mött otrevliga och hotfulla människor och jag har ALDRIG någonsin höjt rösten.
Häromdagen insåg jag att mina kinder är sönderbitna inifrån. Konstigt tänkte jag, jag känner mig inte stressad. Det gör jag på riktigt inte, trots att belastningen just nu är hög. Men kroppen ljuger inte. Huvudet kan försöka lura i dig vad som helst men kroppen säger bara sanningen: du är stressad.
Jag blir sällan stressad av för mycket att göra eller högt tempo, utan mer bristen på kontroll, att inte få svar eller veta. Och det är mycket som hänger i luften just nu. Nästa år kommer min arbetsvardag se helt annorlunda ut än vad den gör idag. Och det där att inte kunna planera, styra själv kan slita mig itu. Att inte veta, är det VÄRSTA jag vet.
Ett rörigt kontor är ett första tecken på att det inte står rätt till, för är det rörigt utanför mig, ja då är det rörigt inuti mig. Så ja, egentligen kom det inte som en nyhet, men man vet själv aldrig vart bristningsgränsen går och ju mer man håller ihop, desto närmare förskjuts man den där gränsen.
Men när ”stressen” inte beror på egentlig stress utan mer att du inte får hop alla bitarna i ett pussel, ja då är det inte mycket att göra åt det.
Min diagnos gör att jag inte har förmåga att stanna upp, tänka och fundera på vart jag ska lägga nästa bit. Nej jag tar hellre fram sax och klister och sätter ihop allt med en gång. Det handlar aldrig om att jag inte vill vänta, för det vill jag, utan mer att jag inte kan vänta…utan att gå sönder.
Man försöker hålla ihop, spela vuxen. Fast att man inuti är ett gråtande barn som sliter sitt hår.
Med blodsmak i munnen biter jag ihop, går med ett steg i taget närmare det nya året och den där gränsen bristningsgränsen man bara inte vill falla över.
Jag vet att kontoret inte kommer bli städat förrän pusslet ligger klart framför mig och att käkarna inte slappnar av förrän jag återigen känner att jag har kontroll.
Jag tar på mig kostymen, det känns som att jag går på dagis men fått tillåtelsen att hälsa på i en vuxenvärld.
Jag håller hårt i min sax och mitt klister, försöker gömma det bakom min rygg så att ingen ser. När dom vuxna i tystnad planerar hur pusslet ska läggas står jag och ler, då tar jag fram mina verktyg och klipper av dom svåraste kanterna utan att någon vet vad som sker, och när dom inte vet hur dom ska få ihop det, ja då limmar jag på ännu mer. Även om det inte är den bästa lösningen så är det den som bäst tillfredställelse ger.
För varje minut som går skulle jag önskar jag ha ränta, ja så illa känns det för någon som på riktigt avskyr att vänta…