Att leva i en lögn 2 kommentarer

En numera jävligt oblyg person…

Ibland bär vi med oss gamla sanningar utan att ifrågasätta dem. Både om oss själva, andra eller vår omgivning. Jag har i över trettio år trott på att jag varit blyg, och kanske var jag det för tjugo år sedan. Jag minns att det var något jag hörde om mig själv eller åtminstone tänkte eftersom jag ofta inte pratade. Idag vet jag ju att jag var tyst av helt andra orsaker (selektiv mutism).

Jag är fortfarande en tyst person. I en grupp är jag sällan den som tar plats utan snarare den som studerar andra och lyssnar. Jag hade därför aldrig ifrågasatt den sanningen utan mer förlikat mig med den.  Jag minns inte hur jag och min man en dag kom in på samtalet men jag minns att jag sade att jag var blyg. Jag minns att han tittade på mig frågande, som om jag nyss sagt något som var väldigt fel.

Du är inte blyg svarade han. Nu var det min tur att se ut som ett frågetecken, vad menar du säger jag. Men du är ju inte rädd för att synas och höras, du har inte svårt för att säga vad du tycker eller tänker eller är obekväm inför att prata. När du är tyst är det ju för att du väljer det, och inte för att du inte vågar annat och det är ju en stor skillnad.

Han fick mig där och då att ifrågasätta den tanken och se att den inte alls var sann. Den kanske någon gång har varit det men inte idag, inte längre.

Det samma gäller envishet. Jag har alltid tänkt att jag inte är en envis person och det har jag tyckt varit negativt. Jag har många gånger önskat mig mer envishet. Jag är ingen tävlingsmänniska direkt, ger gärna platsen på prispallen till någon annan, och jag har många gånger önskat att det vore annorlunda. Jag har förknippat de där två som att det vore exakt samma sak.

När min man en dag utbrister att jag är den envisaste människan han känner (tror inte att han menade det positivt [wp-svg-icons icon=”grin” wrap=”i”]) blir jag lika förvånad. Jag är aldrig den som försöker övervinna någon annan, som måste ha rätt i alla samtal eller hävda mig själv, men när det är saker som betyder något för mig ja då slutar jag ju sällan sträva. För det som är viktigt, för mig, stångar jag ju mer än gärna pannan blodig. Och så är det väl för många av oss. Vem slåss för något som inte spelar dig någon roll? Inte jag iallafall.

Därför är det viktigt att ibland upp och sortera våra gamla föreställningar, och påminna oss om att vissa är inte annat än gamla. De kanske alltid varit falska, eller åtminstone är dem det nu. Så stanna upp och ifrågasätt, stämmer den här tanken om mig själv, är den sann?

I värsta fall kan det visa sig att du länge levt i en lögn, i en föreställelse som aldrig varit verklig, och även om den en gång varit det, så behöver den inte vara det idag.

Har du gamla sanningar om dig själv som inte stämmer, berätta!

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”]Lämna en kommentar