Efter tre års kö tid (eller är det kanske 4) har jag äntligen blivit erbjuden kbt-samtal genom öppen psykiatrin. Egentligen var det inte KBT jag ville ha, utan samtal med en psykolog. Men man får väl vara glad att någon överhuvudtaget vill prata med en [wp-svg-icons icon=”grin” wrap=”i”]. Jag är medveten om att KBT kanske inte är det jag behöver hjälp med, så vitt jag vet har KBT inte så stor effekt när det kommer till generaliserat ångestsyndrom. Men vi gör ett försök…
”Jag vill bara prata med någon, säga saker högt, gråta, samla ihop mig och gå där ifrån. Om och om igen.
Jag tänker på terapi som en inre massage, något vi alla behöver, vissa mer än andra. Själv tror jag att jag behöver gå regelbundet för att hålla mig i form. Eller åtminstone få chansen att testa på…..om det är hjälpsamt.
Jag är en jävel på att tappa bort mig i mina egna tankar, att trassla in mig, inte hitta ut. Eller ja, förr eller senare kommer man ju loss, mer eller mindre skadad.
I fredags pratade vi om vila. Ett ord som nästan skrämmer mig, gör ont. Blir stressad av tanken att sitta, eller ännu värre ligga, och göra ingenting. Det är inget jag vill känna, nej jag kan känna mig avundsjuk på sånna som kan ligga i soffan en heldag, som kan låta dagarna gå utan att få något gjort, och inte må dåligt över det. Det låter så härligt, i alla fall när man kan välja det själv, göra det ibland. Men att inte göra någonting känns som att kasta sig ut för ett avgrundsdjupt hål. Man faller fritt och vet inte vart det ska stoppa.
Jag får kamp och flykt känslor i hela min kropp. Så har det alltid varit. Kan jag inte fly, ta mig där ifrån, blir jag arg och vill slå mig fri. Som tur är, är det sällan någon som tvingar mig till lugn. Jag brukar alltid kunna sysselsätta mig eller ta mig där ifrån.
Som läxa denna veckan ska jag vila i 10 minuter, utan att göra någonting. För att göra det enklare för mig tänker jag att jag ska meditera, då känns det ändå som jag gör något, för problemet ligger i att göra ingenting. 10 minuters guidad meditation är inga problem för mig. Men 10 minuter utan någonting är lite svårare.
Ibland undrar jag om det är något jag måste kämpa mot, det där med vilandet. Det är ju svårt att veta vad som är rätt och fel. Jag vet att under all min energi finns en massa trötthet. Men jag låter den aldrig komma fram. Så länge man håller sig sysselsatt så skjuver man undan den, men kan inte det också vara ok?
Måste man släppa fram tröttheten? Det finns ju folk som är trötta jämt och de får inte någonting gjort och de mår inte bättre av det. Min motsats kan man säga. Kanske släpper de fram tröttheten till den grad att de inte hittar sin energi. Medans jag gör tvärtom, motar bort tröttheten genom att ständigt vara energisk.
Rätt eller fel, vem avgör?
[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar.