Att organisera (och prioritera)


Att organisera och prioritera

Att organisera och prioritera

Jag sitter denna morgon och funderar på hur jag ska lägga upp April månad. Jag måste organisera och prioritera lite på min “att göra lista”. Jag blir ofta helt tom och trött i huvudet av bara tanken.

Ofta har jag bara ett mål framför ögonen och då kör jag på det, stenhårt, och islut ändan kanske det visade sig att det inte var det viktigaste målet, eller i alla fall inte det jag behövde bli klar med först. Jag brukar liksom alltid ta det som motiverar mig först, det gäller ju att köra på känslan, när den väl finns där, för innan man vet ordet av det kan den ju vara borta.

Jag fick tillbaka feedback från min handledare igår. Samtidigt som jag helst bara ville gråta och dra en filt över huvudet när jag inser hur mycket arbete det är kvar så triggar det mig till att fortsätta. Men i April månad har jag två föreläsningar jag kanske borde prioritera att lägga energi på, uppsatsen har jag ju faktiskt inget slutdatum för. Samtidigt vet jag att om går jag “all in” på uppsatsen nu, sitter varje helg och ledig kväll efter jobbet, då kommer den där tröttheten garanterat svepa över mig som en tung filt, och jag kommer därför prestera sämre både på uppsatsen och kommande föreläsningar. Jag vet det.

Ändå ligger den där och retar mig, det liksom kliar i fingrarna. Det känns som jag bara har två val, riva sönder skiten och låtsas som om den aldrig funnits, eller fortsätta. Pausa finns ju inte med i den där meningen eller hur? Sitta och små pilla med den och lägga mer energi på den när du är klar med dina föreläsningar står heller inte i den meningen eller hur? Nej.

Det är ju inte att jag inte förstår vad jag borde prioritera eller hur jag borde organisera. Ofta har jag för avsikt att följa den där bra planen, jag skriver ner den, försöker memorera den, talar om för andra hur jag ska göra. Men sen kör jag ändå på känslan.

Jag skulle behöva en skolfröken här hemma som slog mig på fingrarna så fort jag hamnade fel, (förmodligen hade jag inte lyssnat ändå). För det är ju det där också, man lyssnar liksom inte på någon annan, lika lite som man lyssnar på sig själv. Det enda man följer är känslan, energin, även om man redan vet att den kommer att leda en fel.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.