Dottern kommer hem med skräck i blicken. -Mamma jag har en läxa att jag ska berätta en nyhet från tidningen högt i klassen…..och jag ska kunna den utantill! Jag tittar in i hennes förtvivlade ögon. -Vi ska nog hitta en nyhet som är enkel och bra, och jag tror inte att det är någon fara om du läser innantill lite grann.
Hon tittat på mig som att hon inte är nöjd med mitt svar. -Du brukar ju läsa högt för klassen i svenskan, lägger jag till. Så det klarar du ju.
-Ja, men jag har ont i magen varje gång, säger hon och suckar uppgivet.
Direkt skjutsades jag 26 år tillbaka och mindes min egen skolgång. Den ständiga värken i magen, och rädslan av att göra, vara fel. Jag minns hur allt det där jag egentligen tyckte var roligt bara förvandlades till en svart fläck och jag ville bara kasta iväg alltihop. Egentligen älskade jag skolan, utmaningen, att hela tiden få suga i mig något nytt. Men tillslut blev rädslan större än den där nyfikenheten. Kanske för att fröken otaliga gånger pekade på mig fast att jag inte räckt upp handen, och för att min mage vid varje sådan händelse vred sig så jag blev alldeles stum, eller kanske var det vid det där tillfällena det var högläsning och jag visste att ordet snart skulle bli mitt.
Jag önskar att man som barn skulle få ha roligt lite längre, att varje barn tilläts att växa i sin egen takt. Att prata inför grupp tycker även många vuxna är läskigt. jag läste någonstans att var fjärde svensk hade en rädsla inför att hålla tal. Om vi tänker att de flesta av oss tvingades till de där högläsningarna och redovisningar inför grupp så kan vi undra om det där tvånget hjälpte oss att bli av med den där rädslan, eller om det var de situationerna som skapade den?