Att våga vara lycklig


En av meningarna som avslutar Kristian Gidlunds sommarprat är; våga vara lycklig. Meningen slår ner som en bomb i mitt inre och först då trillar tårarna över kanten. Det slår mig att det är ett av mina största problem. Att jag inte vågar vara lycklig, att jag aldrig vågar ta ut något i förskott och knappt glädjas när jag har allt det fina i min hand. För allt, precis allt, går att förlora.

Hela mitt liv har präglats av rädsla. En känsla jag känner till så väl att jag knappt vet någonting annat. Det är som att det ligger i mitt blod, eller är programmerat i min hjärna. Känns på ett sätt omöjlig att bli av med, kanske för att jag inte känner till livet utan den känslan.

Det låter så enkelt. Våga vara lycklig. Men hur gör man, på riktigt. Att le är enkelt. Till och med att skratta kan kännas lätt. Jag har lärt mig att älska, att inte rymma från det jag vill ha kvar. Men aldrig utan tanken att det på en sekund kan gå förlorat.

Absolut att jag kan känna lycka och kärlek, men inte utan att SAMTIDIGT hålla rädslan i min hand. Det har blivit som min trygghet, som mitt liv, som en del av mig. Och även om jag kan känna lycka så är den inte så stark som den skulle kunna vara eftersom rädslan hela tiden går bredvid. Jag önskar att jag hade kunnat ta livet med en klackspark, att jag var en av dem som alltid skrattade högst. Men nej, jag bär katastroftankarna under min arm.

Våga vara lycklig.

Vilket visdomsord. Känns som en käftsmäll när jag behövde den som bäst. Jag vaknar upp. Skakar av mig dagens alla sorger och tänker att i morgon, då börjar en annan dag. Då släpper jag sargen, skjuter mig ut på isen med darriga ben och vågar känna livet i mig. Eller vänta lite. Känns inte det minsta tryggt och roligt. Får med ens en olustig känsla i magen.

Kanske gör jag det nästa vecka istället.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.