Tacksamhet 2.0 har förvandlats till någon slags rädsla 2.0 Det går liksom för bra för att man ska tro att det är sant. Jag har klienter, och det rullar även in andra uppdrag, och känslan nyp mig i armen har förvandlats till ”det här försvinner snart i från mig”. Istället för tacksamhet kommer tankar så som att ”det är bara tillfälligt, det varar inte för alltid, du har bara haft tur. Vilket får mig att springa snabbare då jag är rädd att förlora det jag har. Man lever med så många inbitna sanningar som får en att ifrågasatta allt man just nu upplever.
Ett företag kan ju aldrig ta ut en lön de första månaderna och det ska ju vara svårt att få klienter. Det är så det var sagt och det var det jag var beredd på. När motsatsen kommer emot mig blir man inte bara glad, utan också väldigt rädd. Man har svårt att greppa vad som faktiskt händer. Kan det gå så här bra…jämt?
Jag vågar därför inte landa i tillit, utan håller istället hårt fast i det jag har, beredd på att det kan försvinna.
Som tur är kommer jag på mig själv. För jag vill inte drivas av rädsla. Jag vill drivas av lust och glädje. Det är så jag blir den bästa versionen av mig själv. Jag kan aldrig göra mer än mitt bästa. De uppdrag som kommer, kommer. De klienter som stannar, stannar. Jag kan bara vara där jag är. Göra mitt bästa…här och nu. Jag behöver vila i tillit istället för att skrämmas av rädsla. Så det över jag aktivt på just nu. Att vila i tillit.
Har också gjort en reklamfilm för min verksamhet. Kika gärna in. Så fin <3