Pang, så är den där igen.
Känslan som förföljt mig i så många år.
Tankarna snurrar.
Jag kan inte förklara hur jag mår.
Helt plötsligt känns allt hopplöst.
Men vad hände, det var ju bra igår?
Frågorna upprepas.
Fast att jag inga svar får.
Man kan inte heller hitta lösningar.
När inte ens jag känslorna förstår.
Grr, jag blir arg.
Men vägrar ge dig en tår.
Att du alltid ska fånga mig.
Strö salt i mina sår.
Du kommer alltid nära.
Oavsett hur långt bort jag går.
Du kommer alltid smygande.
Lämnar inga spår.
Får mig alltid att tvivla.
Oavsett hur fast jag på marken står.
Men jag vill inte ägna dig en tanke.
Du tar mer än du får.
Men jag vet att det kommer bli bra igen.
bara du går…
