Nu är första arbetsveckan gjord, och jösses vad rörigt det har känts. Ser bara namn inbokade i min kalender men har ingen aning om vem jag ska träffa. Vet inte vad på listan jag gjort eller vad som ska göras. Minns inte om jag bokat tider, rum eller skickat i väg det där mailet. Allt känns som ett stort frågetecken. Pust!
Det positiva måste ju ändå vara att jag släppt jobbet helt, inte ägnat det en tanke under hela min ledighet. Och en glad nyhet i slutet av veckan var att jag blev färdig certifierad i ett av mina program (vilket lättnad) bara två kvar! Så en bra vecka får jag säga trots både med och motgång.
Detta året kommer bli ett speciellt år på många sätt. Dels räknar jag ner dagarna till jag är färdig med min egen terapi. Ska bli himla skönt att ha den avklarat. Sen räknar jag ner dagarna i Malmö, ett år är långt, men det känns ändå som att jag är på sluttampen. Jag räknar också med att bli färdig certifierad i två program på jobbet. Så mycket som ska ”göras klart”, avslutas detta året. Det känns faktiskt lite halvjobbigt ska jag erkänna. För jag älskar att påbörja saker, starta upp nytt, och nu ska jag försöka att bara ”hålla i” hela året.
Jag är i handledning både på jobbet och i skolan. Det är ett ”utvecklings år” där jag hoppas att jag i slutfasen kommer vara en ännu vassare, duktigare och bättre terapeut. Samtidigt bubblar min hjärna av ideér och ”måsten” och jag får hela tiden ”stoppa” och ”dra tillbaka mig själv” till att det är just skolan och certifieringarna som är viktiga, ingenting annat.
Detta året handlar inte om att skriva en ny bok, dubbla min omsättning eller lära mig något nytt. Detta året handlar om att göra klart. Syftet med det här inlägget är nog inte att berätta detta för er, utan mer för mig själv. För jag tappar bort det där hela tiden. Och kanske kan du påminna mig, om du hittar mig någon annanstans (kan inte lova att jag lyssnar). Knacka mig lite försiktigt på ryggen och viska ”det handlar om att göra klart Jessica, inte om att göra nytt”.