Jag vill tacka er för all spridning och otroligt fina kommentar på inlägget ”vad får jag göra som sjukskriven”. I skrivande stund har inlägget nästan nått upp till 7000 delningar och kommentarerna fortsätter att strömma in. Jag visste såklart att jag inte var ensam men känslan och tankarna jag bar. Men att det var så många som skulle känna igen sig hade jag inte räknat med.
Det gör mig ledsen att tänka på hur många som är sjukskrivna och känner att de inte har något stöd av varken vänner, familj, arbetsgivare och försäkringskassan. Jag vågar lätt säga att jag hade tur som hade både en bra handläggare och bra arbetsgivare (och arbetskamrater). Jag kände aldrig att de ifrågasatte mig, utan tankarna var endast mina egna.
Flera läsare beskriver att det är jobbigt när familjen inte förstår, och jag vet precis vad ni menar även om det inte drabbade mig själv. En av mina största rädslor innan jag blev sjukskriven var nämligen hur min man skulle ta det. Jag såg framför mig hur han skulle bli arg och tillslut begära om skilsmässa. För när jag blir sjuk är skillnaden så enorm, från att ha mest energi i hela familjen till att knappt orka svara på tilltal, ge bort ett leende eller titta någon i ögonen. Han skulle aldrig stå ut med det……trodde jag.
Fast att min man inte förstod mig alls var han ett otroligt stöd. Han har själv aldrig drabbats av en depression, ångestattack eller haft förkänningar av utmattning. I hans värld är det lite grann av ett påhitt. Folk som vill ha något att skylla på. Och så gifte han sig med mig, ha, och fick allt det där på köpet.
Idag vet han bättre, även om han inte kan förstå. Men när jag inte orkar ta mig upp ur sängen, eller göra något så enkelt som att städa, ja då vet han att det är allvar. För dom där sakerna gör jag med en hand och förbundna ögon oavsett töntig bacill eller virus i kroppen. Så när en utmattning golvar mig helt, ja då vet han att det är på riktigt.
Jag har burit på att försvarstal, fast att ingen har ifrågasatt mig och när jag läser era kommentarer så skäms jag nästan över det. Här sitter jag med alla de där känslorna fast att alla klappar mig medhårs och ingen jagar mig. Varken arbetskamrater eller vänner har kommit med sneda blickar och syrliga kommentarer, ändå kan jag känna mig utsatt.
Att bli jagad av försäkringskassan och få sin sjukdom omstridd är inget annat än ren tortyr och jag önskar såååå att jag på annat sätt än med mina ord kunnat hjälpa er ur den smärtan. Jag känner nu starkare än någonsin att jag som har den förmånen att bli lyssnad på måste skrika högre. Detta för att ni vid min sida ska få bättre gehör. Jag vet att ni som just nu befinner er i en utmattning eller är sjukskrivna inte orkar ta den kampen. Därför är den min.
Om det så bara är med penna och papper som vapen så tänker jag ta den striden. Jag ska göra era röster hörda, era känslor verkliga och era liv meningsfulla. Jag ska få omvärlden att förstå att din smärta, din trötthet, din utsatthet. Den är på riktigt.
Utan dig hade jag inte fått min röst hörd så TACK igen till dig som läser, till dig som sprider, till dig som delar. Du hjälper mig att hjälpa dig [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]
[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar
