Psykisk ohälsa

Det finns olika sätt att ta hand om sig själv. Skiljer du dem åt? Det finns saker vi ganska naturligt tänker på och gör för vår hälsa och andra saker vi ignorerar helt. Är vi sjuka eller skadade är det fullt naturligt för oss att vila, ta medicin eller gå till läkaren. Men när det gäller om att ta hand om sig själv, sin insida, ja, då är det inte längre lika lätt.

Själavård/egenvård för mig handlar om att vila när man är trött, säga nej när man inte har lust och att vårda kropp och själ lika ömt. Jag behöver egentid, skriva, promenader och hundar. Det som får mig att må bra.

Det där utanpå är ju egentligen bara ett skal, det är insidan som är viktigt ändå känns det som att det är den vi lättast glömmer bort. Vi duschar, smörjer oss med dyra krämer, sminkar oss, ja kanske till och med opererar oss för att hand om och vara nöjda med vår utsida. Men vad gör vi för att ta hand om vår insida.

Det är egentligen ganska sällan vi behöver sjukvård, desto oftare vi behöver själavård. Så en fråga jag vill att du tar med dig idag är vad du gör för att ta hand om din insida?

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Som en pannkaka

Hade en föreläsning tillsamman med ABF i lördags. Lämnade lokalen fylld av energi och med en stark tro på mig själv. Jag kände mig påfylld, stark, tänkte att det är ju det här jag ska göra.

Energisk, påfylld och med ett fånigt leende på läpparna. Knappt två timmar senare är kicken som bortblåst och det som varit känns som en dröm. Overkligt, ej nåbart, och kroppen känns allt annat än påfylld, snarare uttömd.

Så snabba vändningar att man knappt kan hänga med i dem själv. Livet. Upp och ner. Som en pannkaka. Om en vecka väntar nästa föreläsning + min bokrelease.  Jag är förberedd på ”pannkakskänslan”, att bli lite halvbränd och kanske trasas sönder. Tar semester hela dagen efter. Ska hoppa ur järnet och bara lägga mig platt på tallriken.

Livet. Upp & ner. Som en pannkaka.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

”Om jag bara hade haft hälften av din drivkraft så hade jag varit glad”

”Jag önskar att jag också hade varit som du”

”Jag hade också önskat att jag hade haft den där energin”

”Det måste ju vara lätt om man har sådan där energi”

Suck. Jag vet inte på hur många olika sätt man kan säga det men jag har hört det mesta. Den där drivkraften jag besitter ska man avundas. Hade andra haft den så hade livet helt klart varit lättare, ja det hade sett helt annorlunda ut.

Tankarna om drivkraft är ofta positiva, som att det är en förmån, något jag ska vara evigt tacksam för, och som om den endast vore lätt att bära. Man pratar helt enkelt om det endast i positiva termer.

Men om man inte har någonstans att lägga den där drivkraften, då blir den inget vidare positiv. Men det tänker folk oftast inte på.

Men vad är då drivkraft egentligen? Googlar man ordet får man upp motivation och motor. Men ingen och då menar jag verkligen INGEN har sagt: det måste vara jobbigt att ha den där motorn på gång hela tiden. För det är precis så det är, eller i vilket fall så det känns för mig. Som en motor som går på högvarv hela tiden. Känns ordet lika positivt då?

Har man en motor på tomgång eller motivation utan riktning, då känns det istället som att gå sönder inuti. Då står ingen där och applåderar över min drivkraft. Vila, ta det lugnt, kan de säga. Som om det för mig vore något val.

Min drivkraft känns som en klåda inombords, utan möjlighet att få klia tillbaka. Får jag inte utlopp för känslan blir jag irriterad, rastlös, och till slut deprimerad. Nej drivkraften är inte alltid enkel att bära, tvärtom. Så fort koncentrationen tar slut tappar man fart rullar runt på tomgång och inte vet vilket håll man ska köra. Det är slitsamt, förvirrande och stressigt.

Så nästa gång du ska fälla någon snäll kommentar om den fantastiska energin en ADHD-människa besitter så kom ihåg att det också finns stora baksidor men den och istället för en smekning kan kommentaren komma som en smäll i ansiktet. Jag menar inte att jag hade velat vara utan den där drivkraften som får mig att arbeta 200%, jag menar att jag önskar att jag hade ett val, en av och på knapp. Drivkraften försvinner inte för att det är helg, för att det är jul, för att du har besök av vänner. Den sitter där och skaver hela tiden vilket gör det svårt för dig att vara närvarande då du redan är på väg till annat.

Utifrån sett kan drivkraften vara en enorm tillgång, en dröm att få besitta. Men inifrån kan den störa, skava och från och till göra riktigt, riktigt ont.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Jag känner mig otillräcklig. Spelar ingen roll åt vilket håll jag vänder mig så sitter känslan där och flinar mig i ansiktet. Otillräckligheten. Det hjälper inte att blunda för jag känner av dess närvaro. Oftast ignorerar jag honom, tänker att jag gör så gott jag kan. Men sen ställer han sig mitt framför mig, kan liksom inte få honom ur mitt synfält.

Han säger att jag kan vara en bättre mamma. Att jag minsann skulle kunna gå ner i arbetstid, eller åtminstone lägga ner företaget för att ge mer tid åt barnen. Dom är bara små en gång skriker han i mitt öra. Jag försöker att inte lyssna, för jag tycker att jag duger, att jag är bättre än många andra men ändå menar han att jag inte räcker till. Det spelar ingen roll hur hårt jag kramar dem, hur mycket jag lyssnar eller försöker att finnas där. Man kan alltid göra det bättre, eller ja, i alla fall är det så han säger.

Han säger också att jag är en dålig vän, att jag borde bry mig mer, ringa, skicka fler sms, hälsa på vänner och oftare gå utanför mitt hus. Jag suckar och bara tanken på att ge någon mer av mig själv får mig att gå sönder. Det spelar ingen roll säger han för det är så man gör. Offrar sig….så att man går sönder….

Du borde också ägna mer tid åt din familj. Du pratar ju knappt med dina syskon, eller hey du pratar ju inte med någon utöver dina arbetskamrater och klienter skrockar han hånfullt i mitt öra. Din mamma och pappa, ja dom finns inte där för alltid. Kanske borde du lägga ner tid och kärlek på dem nu, du kommer ångra dig när allt är borta. Att du gjorde fel, valde fel. Jag vill bara gråta, känner hur han suger ur all min energi. Han lägger allt ansvar, all skuld, bara på mig.

Och för att inte tala om din man. Hur länge tror du det kommer att hålla om du inte tar bättre hand om honom? Du behöver vara mer närvarande, lyssna mer, anstränga dig. Gör mer saker för hans skull och inte bara vara den som håller tillbaka. Hur rolig är du egentligen? Det finns inte ett uns av spänning i dig. Du sitter där, skriver och skriver, presterar och presterar, men inte för någon annan än dig själv. Tänker du någonsin på hur han har det?

Jag känner för att slå honom…..med en stol…..i ansiktet. Nej inte min man alltså utan otillräckligheten, han som serverar mig skuldkänsla efter skuldkänsla rakt i mitt fejs.

Inte nog med det som ligger dig närmast har du sett omvärlden? Nej förresten det har du ju inte skrattar han. Du undviker ju nyheter och media för att skydda dig själv. Men om du skulle titta bara några centimeter utanför din egen kropp ja då skulle du se världen. Hur illa det är. Giftig mat, krig, svält och orättvisor. Du borde göra något, skänka pengar din snåla jävel. Gå med i någon förening eller på något sätt bara hjälpa till. Nej men inte ens det gör du. För att du är för upptagen, av dig själv.

Jag hatar honom, på riktigt alltså. En sån elak jävel som det aldrig kommer ett snällt ord ur. Inget jag gör är bra. Vi stirrar på varandra. Han vinner även om jag inte förändrar något i mitt liv, även om jag inte gör det han ber mig om. För han stannar kvar, retas, tar plats. Jag ser honom och det är precis det han vill. Ha uppmärksamhet.

Han lever på min energi, dör ut om jag ignorerar honom.

Därför försöker han hitta vassare knivar, elakare kommentarer, för att hela tiden få finnas kvar.

Idag finns han här så tydligt, och jag är så ledsen för allt jag inte gör. Kanske är det att jag vill så mycket, älskar så stort att jag väljer att inte göra något alls. Relationer får mig sårad, orättvisor får mig ledsen. Jag drar mig undan, gömmer mig. Kanske för att jag bara äger känslan, men inte superkraften att kunna hantera den…

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Vi sitter i bilen när åttaåringen berättar om en händelse på skolan. Jag märker att han har pratat återkommande om en flicka de senaste veckorna. Jag nämner för honom att jag hört hennes namn väldigt ofta och att man skulle kunna tro att han är lite förtjust i henne. NEEEEJ, skriker han i bilen bara sekunden efter jag avslutat min mening. Det blir tyst.

–Eller jo, ja, jag kan inte sluta tänka på henne, så kanske, säger han och dunkar sig själv med handflatan i huvudet.

Helt plötsligt öppnas ett hav av råd upp och sköljer över honom ”Man ska inte vara rädd för att fråga chans” ”Det värsta man kan få är ett nej” ”När jag var liten….” etc. etc.

Jag har ingen aning om hur länge jag babblar men plötsligt avbryter han mig.

–Men mamma, jag är bara ett barn. Jag kan vänta, än finns det tid kvar.

Såklart, han har rätt. Man kan skynda långsamt (även om jag inte förespråkar det) [wp-svg-icons icon=”wink” wrap=”i”] Bara för att man är kär i någon behöver det inte betyda att man faktiskt vill bli tillsammans, och även om man vill det så kan man ju faktiskt gå runt och njuta av att bara vara kär. Tänk vad dom är kloka dom där små.

Kanske borde vi vuxna lära oss mer av det. Att saker faktiskt kan vänta, att än finns det tid kvar [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”]Lämna en kommentar

Dumhet eller otålighet

Ibland (läs ofta) kan jag bli ganska arg på mig själv för att jag inte är som alla andra. Jag verkar inte besitta den där förmågan att slappna av, bara vara. Ibland, eller ja, ganska ofta önskar jag att jag faktiskt kunde ligga och göra ingenting. Att jag kunde ha tomma tankar och njuta av att bara umgås med andra utan att känna att jag behöver lära mig något, utvecklas, sträva framåt, prestera.

Jag önskar att jag inte så fort blev rastlös, att kroppen inte blev orolig och gjorde mig irriterad. Jag önskar att jag stillsamt hade kunnat gå med flocken istället för att springa längst fram eller gå i motsatt riktning. Att jag inte hade ett sådant stort behov av att sticka ut och samtidigt vara osynlig.

Jag önskar att jag inte bar på det där stora behovet att uttrycka mig. Göra min röst hörd. Att jag kunde sitta där likt många andra och bara vara nöjd. Jag önskar att jag inte hade så stora drömmar och att tankarna inte alltid flög iväg mot okänt mål utan att jag kunnat fånga in dem.

Jag önskar att jag kunde smälta in utan att få skavsår, sprattel i benen och ont i hjärtat. Nej det handlar inte om att jag känner mig som det svarta fåret i en vit flock, utan mer neonrosa. Inte på någotvis utanför, ledsen eller nedstämd utan bara för mycket.

Och kanske inte ens för mycket för någon annan, utan nej, för mycket för mig själv.

Hjärnan är snabbare än min kropp, viljan starkare än orken och drömmarna större än modet. Allt klingar i otakt och jag står rastlös och väntar på att en ny dörr ska öppna sig för att se om jag hittar mitt sammanhang. Andra neonfärgade får med spring i benen.

Andras tempo gör att jag går sönder. Det känns som att jag går och går men inte kommer någon vart. Resten av flocken trängs, knuffas. Utan varken mening eller mål. Det verkar inte bekymra dem att de ständigt rör sig utan att komma fram, medan det för mig är det enda jag kan tänka på.

Ja, ibland önskar jag mig verkligen den dumheten jag kan uppfatta att resten av flocken bär. Stå där och idissla när det finns en hel äng full med nytt fräscht gräs. Hålla sig innanför staketet när grinden är öppen. Dumhet eller otålighet. Vilket är tyngst att bära?

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”]Lämna en kommentar

Är du en lyssnare?

Usch det här inlägget känns jobbigt att skriva. Helt ärligt har det legat i min dator i månader utan att jag vågat publicera det. Jag vet inte riktigt varför. Kanske är jag rädd att någon ska missförstå mig, att jag ska göra någon ledsen, eller att folk helt ska sluta vända sig till mig i tron att jag inte vill ha någon kontakt (det är det sista jag vill). Men ändå är det något jag vill säga, något som verkligen skaver inom mig. Så här kommer det:

Jag är en lyssnare. Jag har inga problem med att vara tyst, det är något jag gärna är, och jag lyssnar alltid hellre än att prata själv. I mitt yrke är det givetvis en ganska bra egenskap, för en stor del av mitt jobb innebär att lyssna på andra. Men problemet som inkännande människa är att man alltid intar den lyssnande rollen, vart man än kommer.

Jag har inga problem med att prata och säga vad jag tycker men att lägga min tillit i någon annans händer känns nästan för mig omöjligt. Ingen av mina vänner kan nog komma och säga att jag någonsin under mina röriga ungdomsår gråtit ut i deras armar. Inte en chans. Istället stängde jag in allt inom mig och gick vidare.

Det är svårt att sätta sig på en plats som känns obekväm

Det är verkligen en utmaning för mig att ta plats i någon annans liv, det känns helt onaturligt och jag vill bara sjunka genom jorden,

När jag exempelvis kommer till en psykolog så vill jag fråga hur hon mår, vad som har hänt sedan sist och vad hon vill prata om idag. Jag vill vända och vrida på varje mening, tömma ut hennes ord och fylla dem med nytt innehåll, men det är inte min sak att göra. Inte min uppgift.

Problemet är att när man intagit den där lyssnarrollen en gång i livet så är den svårt att bryta. Det är inte så att man får ändra sig eller ta den tillbaka. Nej människor runt dig kommer för alltid och alltid förvänta dig att du är den som lyssnar, att du är den man ringer till eller kontaktar när man har problem. Man blir vänskapspsykolog med ständig jour.

Jag är trött på rollen som psykolog, eller missförstå mig rätt, jag älskar den. Men att ha dygnet-runt-jour  är ett jobb jag inte längre vill ha.

Men det är så man gör, man pratar med vänner, sade en vän till mig när jag sade att jag inte orkade lyssna längre. Jag kände mig som världens sämsta vän innan men nu blev jag än sämre. Man ställer upp, sade hon. Det är ju inte det att man inte vill lyssna, jag vill självklart att en vän ska vända sig till mig med sina problem, det är nog bara det att ibland blir man full, man behöver stänga av. Man bär inte förmågan att kunna ge hur mycket som helst och ibland tar orken helt enkelt bara slut.Eller så kanske det ligger i att jag vill ta plats själv, och blir rent av ganska ledsen när en vän inte ger mig det utrymmet, eller rättare sagt när jag inte tar det.

Det är inte du, det är jag

De är inte ovanligt när jag träffar en vän att det inte handlar om mig,  att personen inte en enda gång på flera timmar frågar hur jag mår eller vad som är på gång i mitt liv. Allt som oftast handlar vårt möte om dem och visst, det är bekvämt för mig (att bara lyssna), men samtidigt gör det mig så otroligt ledsen. Jag känner att ställa upp (för vissa personer) är det enda jag gör, men att det inte är någon som finns där tillbaka, och problemet ligger nog inte i att mina vänner inte lyssnar, utan mer i att jag inte pratar. Och för att det efter alla år nästan tas för givet att jag inte har något att säga. Om du är min vän, ta inte illa upp! Det är inte dig det är fel på, det är jag, jag vet det. . Det är sååå svårt att efter 30 år byta roll, förändras. Att helt plötsligt ta plats, fråga om råd eller berätta om vad som är på gång i mitt liv. Det känns omöjligt.

Mina vänner frågar ibland hur det är, hur jag mår. Men jag ger alltid samma svar. Och inte för att jag håller något inne, nej men mitt liv är i stort sett alltid detsamma, Jag har inte mycket nytt att berätta. I alla fall inget som någon annan skulle finna intressant…. eller det är i alla fall så det känns.

När jag vid tillfällen i mitt liv fått positiva besked och fått lust att berätta för någon har jag ofta tagit upp telefonen, stirrat på den och stoppat ner den i fickan igen med tanken ”vem orkar lyssna?”, ”Vem skulle vara intresserad?”

Jag vet att tanken kanske inte är sann, att det kanske finns många som vill dela min glädje med mig, men det känns inte så, inuti. Jag får liksom inte plats eller så bär jag på en oförmåga att själv ta den. Kanske har det med min ångest att göra eller kanske är det bara så vi lyssnare är? Det är verkligen ett beteende jag vill ändra på, jag vet bara inte hur.

Vad är din erfarenhet? Är du en lyssnare? Känner du igen dig? Har du lyckats ändra ditt beteende? Berätta!

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Flickan i badkaret

Jag har aldrig upplevt något större trauma, inga sorger så stora så att de inte fått plats i min kropp. Ändå är det precis så det har känts. Jag har känt mig våldtagen, övergiven och försummad utan att ens varit i närheten av de upplevelserna i det verkliga livet. Jag har aldrig hittat svar, ingen självklar anledning till den smärtan jag burit inom mig. Jag minns tillfällen i min ungdom som jag satt storgråtandes i badkaret med vattnet strilandes över mig, jag vet inte vilken kran som rann mest. Den inom mig eller den över mig. Så kändes det i allafall. Det fanns ingen synbar anledning till tårarna. Jag har alltid haft min familj, mängder med vänner och klarade det mesta i livet utan synliga problem eller uttalade fel. Ändå kändes det som att något var söndrig inom mig.

Jag minns att jag vid tillfällen på riktigt önskade att det hände mig något allvarligt så att jag åtminstone fick en anledning till att bära den sorgen jag kände. Jag hade ingen aning om varför den fanns hos mig, och visste inte heller vart jag annars skulle lägga den. Jag letade efter svar men fann bara fler frågor.

Vad är det för fel, måste vara den mest upprepade frågan i mitt liv. Min mamma, alla mina vänner och pojkvänner jag en gång har haft. Alla har frågat den. Om de inte har sagt den rakt ut har jag ändå sett den i deras ögon. Vad är det för fel, varför är du så ledsen?  Jag hittade aldrig svaret och jag tror inte att jag äger det ens idag.

Jag kan tänka mig att folk alltid har trott att jag höll något inne, att jag inte ville berätta, men sanningen är att jag aldrig har vetat svaret själv. Jag kan fortfarande förnimma mig om smärtan, den jag bar i badkaret, även om det var över 20 år sedan. Kanske letade jag likt alla andra efter svaret och kanske gjorde det mig än mer vilsen? Jag vet trots allt inte det rätta svaret trots att det jagat mig hela mitt liv.

Kanske är svaret min ADHD-diagnos som jag fick som vuxen, att jag fick kämpa så mycket att jag bröt ihop? Eller kanske är det min högkänslighet? Att jag bar på rädslor och sorger som inte var mina?

Idag har jag blivit bättre på att sortera, att inte leta efter svar, att bara låta känslor vara känslor utan att behöva värdera. Jag är en människa som lätt får ont och det är ok. Jag blir lätt fullproppad med världens alla bekymmer vilket gör att jag går sönder inombords. Jag måste ta avstånd, för att själv överleva.

Jag på riktigt plågades när andra led. Filmer, sagor, och tidningsrubriker kunde få mig att gråta i veckor. Det behövde inte ens vara sanningar, utan endast tillräckligt nära en verklighet för att få mig att bryta ihop.

Jag tänker ofta på den där flickan i badkaret. Hur hon hade behövt komma i från verkligheten. Hur hon hade behövt ensamma stunder med djur och natur. Jag vet än idag inte hur hon överlevde, men jag vet att det fortfarande sitter små flickor i badkar och gråter. Med sår inom sig lika stora som dem själva. Vi måste lära oss att skydda dessa högkänsliga människor. För de är en gåva till världen värda att bevara, men i dagens samhälle går de lätt i kras. Vissa människor är inte gjorda för debatter, jäkt och stress. Dom är vårdare och borde få vara det undan att falla in i andra uppgifter. Var människa har sitt kall. Får man inte följa det blir det alltid ett fall.

Ta hand om dig [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Fångad och förlamad

Jag känner mig jagad, men när jag vänder mig om är det ingen där. Jag springer och springer, plötsligt står den framför mig, ångesten. Knappt igenkännbar fast att han varken bytt utseende eller namn.

Jag blir förvirrad, förvånad. Som om jag trodde att jag varit skyddad bara för att jag ett tag fått leva fri. Han skrattar mig i ansiktet och intar min kropp som med ens blir förlamad.

Huvudet fortsätter springa, kroppen står still. Ångesten växer, fyller mina lungor. Flyter ut i både armar och ben. Tankarna blir luddiga, världen likaså.

Friheten har aldrig varit så vacker som när man är fängslad. Jag sneglar ut genom mitt eget galler. Ser världen men kan inte nå den. Stannar tiden men ser den gå.

Instängd i mig själv drunknar jag i mörker. Kvävs av min egen tyngd. Kippar efter andan, håller näsan ovanför vattenytan och jonglerar med livets alla bollar samtidigt.

Hur mår du frågar någon som går förbi. Hen ser min kamp, men kan inte förstå den. Det finns inga ord att ge till svar, inga bokstäver som faller på plats. Tystnaden får tala när språket inte kan.

Kanske trodde jag mig hittat ett vaccin, för evigt skyddad från ångestens klibbiga gegga, från jakten, hetsen och mörkret. Jag stannar, upp tittar honom i ögonen och säger välkommen min vän. Allt för att förklara för mig själv, förstå, att nu är herr ångest här igen.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar