Psykisk ohälsa

Livet just nu

Tänk vad det är föränderligt från en dag till en annan. Livet, just nu. Det gäller att påminna sig om det, som mest de dagar man mår dåligt. Att livet rullar på, över toppar och ner i dalar, att det aldrig står still, och att man därför kommer att hamna på den där toppen igen varken man tror det eller ej.

Jag har varit nere i en dal, men känner att jag är på väg upp, det är bara så himla tungt att klättra. Man blir trött i både armar och ben, och händerna ja de blir nötta. Det gäller att vända tankarna när de ramlat över en, att inte fångas upp och fortsätta i dess negativa spiral. För att ta sig ut måste man först och främst se dem, sedan välja att inte följa med.

Och jag vill inte följa med, försöker dagligen leta efter alternativa tankar. Men man ska veta att det alltid är enklare att följa ett tankespår än att leta upp en ny stig. Det gäller att hålla sig i för att inte åka med i tankarnas gamla banor. Så det är vad jag gör just nu, klättrar och håller mig i, klättrar och håller mig i.

Jag försöker vara tacksam för den fina tiden jag haft, alla månader då jag fått gå runt utan dessa svarta tankar som faller över en. Där jag kunna fara fram fritt utan båda rädsla och ångest. Jag påminner mig dagligen om att den tiden finns, och att den därför kan komma tillbaka igen [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Jag ser mörkret i dig och jag önskar att jag på något sätt hade kunnat lyfta det i från dig. Men du kommer att få leva med det min vän. Du kommer alltid att få kämpa hårdare än alla andra, och hur långt fram du än kommer, så kommer du ändå alltid att känna dig efter. Du har ett tomrum inom dig som aldrig går att fylla. Det spelar ingen roll hur mycket du försöker.

Det kommer aldrig att spela någon roll hur älskad du är eller hur många du har runt dig. Du kommer ändå alltid känna dig ensam. Det spelar ingen roll vem du är, vill vara eller kommer att bli, du kommer alltid att känna dig annorlunda. Och hur mycket du än älskar människorna omkring dig så kommer du ändå aldrig låta någon komma dig nära.

Du måste bli vän med ditt mörker, acceptera att du inte kan följa någon annans väg. Du måste trampa upp dina egna stigar. Hur tufft och tungt det än är så är det bara du som kan göra det jobbet, ingen annan vet vart din väg bär. Det kommer att kännas som om du famlar i mörker, du kommer att snubbla, men måste lära dig att resa dig igen.

Mörkret har krafter som du inte kan förstå, antingen kan de förgöra dig eller så kan du lära dig att använda det till en styrka, det kommer alltid att ha sitt hem i dig, sluta kämpa emot, det gör bara smärtan större.

Inom dig lever en smärta som egentligen inte finns, men likväl är den tung att bära. Den går varken att ignorera eller gömma hur mycket du än försöker. Du kommer många gånger vilja skrika rakt ut, kasta den ifrån dig, ryta försvinn. Men vart du än lägger den så är smärtan ändå din.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Är du på rätt plats?

En av mina viktigaste lärdomar i livet är att alla kan blomma. Att det aldrig handlar om dig, utan mer om miljön du befinner dig i. Precis som ett frö, kräver du rätt omständigheter runt dig för att växa och gro. Det är egentligen inte konstigare än så. Alla har vi väl någon gång misslyckats med en sådd, och vi vet att det inte är fröets fel. Utan att det istället handlar om jorden, solen och vattnet.

Jag har själv varit en ömtålig blomma. Jag hade ett rotsystem som inte satt fast i marken. Vi för hårt regn, för stark vind eller för mycket sol kunde jag lätt gå sönder. Folk kunde komma och rycka i mina blad, plocka av dem en efter en, utan att jag sade i från. På den tiden trodde jag att det handlade om mig, att jag inte var bättre och starkare än så, men idag vet jag att det inte är sant.

Tillåts du att växa?

Jag befann mig i en miljö som inte var bra för mig, människor som inte gav mig näring utan tvärtom tog den. Jag försökte vara vacker, givmild, stråla så fint jag kunde för att bli uppskattad och omtyckt men det slutade ändå alltid med att jag gick sönder. Men sen träffade jag min man. Det var som att han stampade ner jorden runt mig, så att jag blev mer stabil. Jag stod stadigt, blåste inte omkull så fort vinden tog fart. Han vattnade mig, gav mig näring, så att min rötter kunde växa sig starka istället för att dräneras ur.

Han hindrade folk från att plocka mina kronblad, sade till mig att dem tillhörde mig och bara var för andra att beskåda. Han ställde sig framför, skyddade mig, tills jag var stark nog att skydda mig själv. Han lärde mig att livet inte handlade om att läka utan att leva. Så därför är det viktigt att inte tillåta andra att göra så att jag går sönder. Idag känns det så självklart. Det är klart att ingen kan växa och gro i en miljö där man ständigt trampas ned, det enda man kan göra då, är att försöka överleva.

Vad behöver du för att blomma?

Därför vill jag säga till dig att det inte handlar om dig, utan din omgivning. Kanske sitter du i fel rabatt? Kanske suger andra växter upp din näring, tar din sol eller puttar dig längst fram så du får ta all hård vind?  Så vad behöver du? Har du funderat över ditt rotsystem, ditt rabattsällskap eller din jord? Behöver du flytta på dig? Behöver du flytta på andra? Behöver du bli starkare, mer ensam eller ha andra växter närmare intill? Alla kan blomma, du har det inom dig det vet jag säkert, jag hoppas du vet det också! Och precis som världens växter tappar vi blad, vissnar och slokar. Vi blir torra, brända, dränkta och ibland övergödda. Ibland måste vi vissna ner, för att återigen stå upp.

Så om du står slokar, undrar när det är din tur, så kom ihåg att du är en blomma, även om du inte slagit ut [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”]Lämna en kommentar

Känslor är inte alltid logiska, i alla fall är det vad jag försöker säga till mig själv. Jag känner mig trött, ledsen, utan att riktigt veta varför. Små små motgångar som jag vanligtvis hade trampat över tornar nu upp sig som små berg framför mig. Och jag vill hellre stå och stampa, skrika som ett barn, än att klättra över.

Jag försöker prata med mig själv lugnt och logiskt, se saker från den positiva sidan. Men lyckan blir ytlig, kortvarig och når inte ända ner i magen.

Jag är arg, känner mig lurad, vill skrika och slåss. Men känslan lägger sig istället som ett tungt täcke och förlamar hela mig. Nu borde du vara glad kan jag tänka, men glädjen är utelåst. Jag ser den dansa förbi, men släpper den aldrig in.

Jag befinner mig i en dal just nu, där världen känns för stor för mig. Jag är ensam och rädd, orkar inte gå framåt fast att jag har kartan i min hand. Jag har varit här förut, jag känner igen mig. Utsikten skrämmer mig och jag vill springa härifrån, men jag kan inte. Står förstelnad i backen, och bara tittar på.

Det är ok, jag kommer att ta mig vidare, jag vet det. Men jag vill göra det nu, idag och inte i morgon.

Jag stannar kvar, har inget annat val än att försöka njuta av utsikten, omsvepas av mörkret och beundra dimman. Det är ok, säger jag till mig själv. Men jag menar inte orden, jag vet att jag ljuger för mig själv att jag hellre hade velat vara någon annanstans.

Jag blundar hårt. Drömmer om en bättre plats. Om ljuset, värmen, där jag kan springa hur fort jag vill. Snart är jag där igen, snart är jag där…

Tillbringar dagen i Göteborg på konferensen i suicidprevention. Träffar personer som brinner för ämnet lika mycket som jag.Vi pratar om liv och död, glädje, sorg och psykisk ohälsa.

 Jag befinner mig i ett inferno av känslor. Mina egna, andras …

  Samtal förs i varje hörn, kramar utdelas lika ofta som informationsblad. Jag pratar om skrivandet, där pennan tillåts bli din psykolog. Hur skrivandet kan rädda liv…och hur skrivandet en gång räddade mitt.Alla har samma mål. Vill rädda liv.jag Svävar mellan viktiga dagar, och viktiga människor. Vill omfamna dagen samtidigt som jag vill smita därifrån. Men jag fångar stunden, stannar kvar i den. Andas.Tittar på folkmassor som kommer och går. Sveper kaffe och samlar pennor. Tänker att jag är glad att vara här, även om jag längtar någonannanstans. ❤️

Att prata om självmord

Ja ingen kan undgå att jag lägger mycket tankar och arbete på suicidprevention just nu. Men jag har lagt mycket tid och utbildning på det redan innan det kom mig så här nära och min plats på konferensen i suicidprevention har sedan länge varit bokad. Så allt är bara ett olustigt sammanträffande. Vilket på ett sätt känns som att det jag gör är extra viktigt.

Det finns så mycket myter och rädslor kring suicid att en utbildning på ämnet för alla borde vara obligatorisk!

1, Man ska inte prata om det för då kan man väcka den björn som sover. FEL! Det handlar om din rädsla och att samtalet isåfall skrämmer dig. Den som bär på självmordstankar har ofta inga problem att prata om det, problemet ligger i att omgivningen inte gör det. Självmordsintention (tankar på att ta sitt liv) smittar inte, däremot tystnaden. Vi borde överlag prata mer om livet och döden, det finns inga belägg för att samtal om självmord ökar risken för självmordshandling. Tystnaden däremot förstärker risken för uppgivenhet och ensamhet!

2, Jag kan inte förhindra någon, har man bestämt sig har man bestämt sig. FEL! Människans vilja att leva är stark och biologisk betingad, vi har en otroligt stark överlevnadsinstinkt, men vår känsla att vilja dö är tillfällig och situationsberoende, de flesta skulle göra vad som helt för att få leva lite till. Studier visar att de som överlevt ett självmordsförsök oftare dör av helt andra orsaker (såsom en naturligt död) än av ytterligare ett självmordsförsök. Vilket är det största beviset vi har på att personer kan ändra sig, återfå sin hälsa och må bra.

Det är bara två, av alla de myter som finns, och det är så viktigt att vi som bär på kunskap sprider den!

Jan Beskow har myntat begreppet ”psykologiskt olycksfall”, eftersom den i riskzonen för att ta sitt liv ofta är ett offer för flera olyckliga omständigheter. Att ta sitt liv är alltid en olyckshändelse, ett olycksfall och ofta något vi hade kunnat förhindra om vi hade öppnat våra ögon eller prata om det högt.

De flesta som tar sitt liv har en underliggande psykisk ohälsa. Självmord är ofta en konsekvens av psykisk sjukdom där lidandet blivit för stort och för svårt för någon att hantera. Därför måste vi börja där, bryta tabut, skammen och ensamheten.

Prata med dina barn om ämnet, har de kompisar som mår dåligt. Säg till dem att dom får berätta allt för dig, vare sig det gäller dem själva, eller en vän som mår dåligt. Berätta att självmordstankar kan vara naturligt, kanske ett tecken på att du har det svårt eller mår dåligt, det kan vara en tanke som sveper förbi men som du aldrig griper tag i och det är ok. Men när du fångat den där tanken och den stannat kvar hos dig obehagligt länge eller om man hör någon (eller själv) börja planera för att ta sitt liv, då är det dags att agera. Prata med dina arbetskamrater, dina vänner eller berätta om din egen upplevelse oavsett hur gammal den eller du är. För oavsett vem du är, och vad du har varit med om, så kan du göra skillnad. Och du, var inte rädd för att säga fel, det du ska vara rädd för är att inte säga något alls.

[Tweet ”Var inte rädd för att säga fel, var rädd för att inte säga något alls.”]

Armbandet kommer från suicidzero och du finner dem här.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Psykisk ohälsa och arbetsnarkomani

I en artikel i ”Modern psykologi” läste jag om en undersökning man gjort på ”arbetsnarkomani”. Man hade undersökt 16400 deltagare och sett att 7,8 % av dessa uppfyllde kriterierna för arbetsnarkomani. Av de som klassades som arbetsnarkomaner såg man också att 32, 7 % uppfyllde kriterierna för ADHD, 25,6 % tvångssyndrom, 33,8% ångest och 8,9% var deprimerade.

Jag tycker att det var intressant för det är inte det vi förknippar med psykisk ohälsa. För mig var det helt naturligt dock, en slags bekräftelse på något jag redan kände till. För när man mår som sämst, vill undvika sin ångest, ja då är ett ganska enkelt lösning att jobba. Och vid ADHD, ja då behöver du någonstans att lägga ditt fokus, din energi och där kan även jobbet bli lösningen. Studiens slutsats var att arbetsnarkomaner visade högre siffror på alla psykiatriska symptom är icke-arbetsnarkomaner, och det där tror jag att det är viktigt att vi pratar om.

När vi tänker på psykisk ohälsa ser vi en motsatt bild, personer som inte jobbar, är sjukskrivna, har låg inkomst eller social status, och vi måste sudda ut den där bilden för det är inte sanningen, i alla fall inte hela.

Jag och min härliga kollega Maria Andersson har pratat mycket om det där då vi båda är två drivna företagare med diagnoser. Vi har mått dåligt, varit både utmattade och deprimerade men klättrat på karriärstegar ändå. Vi har nu startat live,tv på facebook för att tillsammans kunna prata med med er om dessa ämnen. Vi vill prata om livet ofiltrerat. Jag tänker att det inte handlar om diagnosfokus utan mer om att vara människa, (och det är vi ju allihop). Vi prata om företagande, familjeliv, relationer, ångest och utmattning, allt det där som för många kan höra livet till.

Ni finner oss under kvinnormedadhd.  Nästa gång vi går live är 6/9 kl 18. Häng gärna med oss då!

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Det kanske är mycket mörker här nu, mycket ledsna dikter och arga inlägg. Jag vet inte alls hur ni uppfattar det därför vill jag förklara att det inte alltid är så illa som det låter. Ja, jag är ledsen just nu, men jag är ok. Att skriva är mitt sätt att bearbeta saker, att sortera ut ord och tankar som blir lämnade kvar. Ibland kanske det låter värre än vad det egentligen är.

För mig är det naturligt och det är så jag får mitt mående att bli bättre och gå över. Egentligen mår jag bra men jag bär på en stor sorg just nu. Den där sorgen har fått mig att tvivla på något som jag tidigare alltid funnit självklart. Och därför känns allt extra rörigt. Jag vet liksom inte på vilket ben jag ska stå.

Hemma funkar livet bra men på arbetet får jag kämpa för att hålla ihop mig själv. Det är svårt att ta emot andras mörker när man har svårt att balansera sitt eget. Lite extra tungt känns det eftersom sorgen är arbetsrelaterad, jag slåss mellan att vara professionell och privat. Blir själv förvånad över hur ledsen jag är. Problemet är att det inte finns tid att älta och sörja, på jobbet måste jag jobba och hemma vill jag inte ha den innanför min dörr. Det är inte där den ska vara, det är inte där den hör hemma.

Jag har varit med om arbetsrelaterade dödsfall förut men inte riktigt så här. Nu kom det som en oförberedd smäll i ansiktet utan att jag hade uniformen på. Och slaget svider än. 

Jag försöker samla ihop mig, möta människor som förut men det känns inte den samma. Jag har inte kvar samma tro på mig själv. Den är förlorad, bortplockad, slets ifrån mig utan förvarning. Har svårt att möta någons ögon och på riktigt känna att jag kan göra skillnad. Mer beredd på att den som sitter i min stol kanske aldrig mer kommer tillbaka….och kanske inte tar emot hjälpen även om den finns där.

Ja, där befinner jag mig just nu, mellan tvivel och sorg. Kanske är det en process jag måste ta mig igenom eller så måste jag vända och gå åt ett annat håll. Tanken skrämmer mig för det är inget jag önskat förut.Jag som tidigare prisat mig känslighet, hatar den…just nu. Hur ska en person som kan falla i tårar över en påkörd kråka vid vägkanten hantera ett självmord?

Hjälparen fick inte göra sitt jobb. Så känns det. Mitt jobb var att se till att få ett annat slut än det som blev, men jag misslyckades. Nej jag lägger ingen skuld på mig själv, jag tar inte ansvar, men ändå….jag VILL hjälpa alla och när jag inte ens kan ta emot dem som är mig nära hur ska jag då kunna rädda dem längre bort?

Det är omöjligt arbete jag vet, men det är mitt. Jag har alltid känt det i märg och ben att det jobbet är mitt! Men nu vet jag inte längre. Hur ska jag kunna ta emot människor när de faller mellan mina fingrar? Hur ska jag kunna stå och se på?

Jag är medveten att så länge jag kommer att behålla denna rollen kommer problemet vara kvar. Det här kommer att hända, igen och igen. Varken jag vill eller inte. Jag vill därför inte låta detta passera mig förbi. Jag vill ta tag i det nu, räta ut alla frågetecken, lösa upp alla knutar, så att jag förhoppningsvis står stadigare nästa gång. Ja, jag kommer älta. Ja, jag kommer sörja och tvivla. Ja, jag kommer att skriva tills orden tar slut. Men jag vill att du ska veta att det är så det är och att det är så jag gör, och att jag trots allt, är ok[wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Vi måste bryta tystnaden, NU!

I måndags tog en person sitt liv. Hen avslutade sina sista levande minuter på en plats jag går förbi varje dag. Jag var där, minuter, eller kanske var det sekunder efter att olyckan skett.

Efteråt blev det tyst. Men hör inte ett ljud om olyckan någonstans. Tidningarna fortsätter att rapportera om världens alla händelser, men denna ser dem förbi.

Jag vet och förstår varför, ändå kan jag inte låta bli att tycka att det är fel. Ingen människa vet hur nära denna verklighet är oss om vi fortsätter att mörka den. Ingen får veta att det var personen vars ögon du just mött, personen du tagit i hand, eller hen som stod på kassan i din närmsta affär. Det blir för oss overklig, när det aldrig kommer nära. Vi tror att det sker runt andra, men inte runt oss.

Ingen vill ha ett liv på sitt samvete.

Jag kan inte låta bli att bli vansinnigt arg på tystnaden som infinner sig. Det är nästan så att jag vill gå ut med plakat och skrika för att uppmärksamma att folk faktiskt tar sina liv, för att människor ska bli medvetna om att det här faktiskt har hänt. Det känns som att vi sopar igen alla spår. Vill dela med mig av en viktigt text från suicid zeros hemsida.

Vi glömmer att för många är detta verklighet, personen har en mamma, en pappa, syskon, vänner, kanske egna barn. INGEN person är ensam, även om de ofta är precis så de känner sig.

Vi behöver släppa fram ensamheten, ångesten, sorgen, skammen. Vi behöver prata om det för att visa att det finns i allas liv, ALLAS! Du är aldrig ensam!

Du kan göra skillnad!

Idag tar en person sitt liv, i morgon med, och du tror fortfarande att det inte finns någonting du kan göra åt det, men det kan du! Du tänker att om en person har bestämt sig så är det så det är, men det är inte sanningen! Känslor och tankar kommer och går, så också depression, psykoser och ensamhet. Inget av det finns med dig för alltid även om det är så det kan kännas för stunden.

Jag är säker på att personen som avslutade sitt liv hade tusentals fina och ljusa stunder kvar att uppleva, hen visste bara inte om det.

Det är inte mitt problem tänker du, inte för än det kommer nära dig. Problemet är att det ofta är osynligt, att du inte ser det, förrän det är försent. Därför måste du agera nu!

Vad du kan göra:

• Öppna upp. Var ärlig när du själv mår dåligt eller har problem. Med det menar jag inte att du ska gå och berätta dina problem för alla utan om någon frågar ärligt svara att idag är det inte så bra. Du visar att du inte är problemfri och mänsklig och kanske skapar din öppenhet ringar på vattnet och hjälper någon utan att du själv vet om det.
• Fråga hur någon mår och var beredd att lyssna på svaret.
• När du ser att någon mår dåligt eller är ensam, säg det till personen. Låna ut ditt öra eller din tid. ”Jag ser att du är ledsen, eller jag ser att du varit trött ett tag, hur är allt med dig?” Att du ser någon kan hjälpa mer än vad du tror!
• Vi har inte alltid kraft, tid eller ork att hjälpa till, men alla kan vi länka personer vidare till rätt instans. Ge dem ett telefonummer, eller webbadress till hjälporganisation, läkare eller psykolog som kan hjälpa till.

MIND -Självmordslinjen 90101

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Från att ha dansat på molnen i flera månader fick jag en käftsmäll i veckan. Det var som om allt föll över mig igen och den där gråten kom tillbaka. Rädslan av att möta någons ögon för att man vet att dom kommer fråga om jag är ok.

Jag är allt annat än ok, och varje gång frågan kommer så får den mig att falla i gråt. Vad är det som har hänt frågar dem, beredda på att lyssna, men själv har jag inget svar.

Jag gräver och gräver inom mig, men inga ord kommer upp till ytan. Kan bara rycka på axlarna och säga att jag inte vet.

Jag vet att det är så här, upp och ner, skratt och tårar, ändå blir man lika rädd när det där mörkret kommer ikapp en. Man vill då ha lösningen i sin hand. Men det är svårt när man inte ens kan hitta problemet.

Flera tankar flyger genom huvudet men jag ha svårt att se att en av dem är orsaken till en sådan stor känslostorm. Jag backar tillbaka, gömmer mig. Försöker ta hand om mig själv när det nu gör så ont.

Kanske är det bristen på träning, rutiner, kanske är det stress? Kanske är det min klients död, röran i mitt huvud eller att en av mina fina arbetskamrater ska lämna min sida? Jag finner ingen förklaring, bara smärta, och tårar. Tårar som aldrig tar slut.

Jag kämpar mellan att vara professionell och mänsklig. Tar avstånd fast att jag inget hellre vill än att komma nära. Fortsätter att leta efter lösningar innan jag ens hittat ett problem.

Det är livet och det är ok. Jag vet att jag snart hittar tillbaka till mig själv igen [wp-svg-icons icon=”heart-2″ wrap=”i”]

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar