Psykisk ohälsa

Dessa jävla diagnoser

Jag möter ibland människor som tröttnat på diagnoser, som menar att det är ”diagnoshysteri”och som när ämnet kommer upp med ens slår dövörat till.

Människan har i alla tider försökt att dela in saker runt oss i olika fack och att det också görs inom psykiatrin tycker jag inte alls är fel, förutsatt att man gör det på rätt sätt. Linné kategoriserade växter, vi särskiljer djur, till och med olika raser av djuren. En hund är inte bara en hund, det kan vara en pudel, en labrador eller en schäfer och det betyder att både utseende och lynne kan vara annorlunda från varandra. När det gäller fysiska sjukdomar så är det heller ingen som ifrågasätter att vi särskiljer olika sorters cancer osv. Nej det är självklart, eller hur?

Diagnoser finns av en anledning

Ordet diagnos betyder särskilja/urskilja och för mig är ordet diagnos inget negativt, tvärtom. Det är till för att hjälpa. När det kommer till psykiatri hjälper det sällan med ett blodprov eller en magnetröntgen, utan där tittar man på folks beteendet och symtom och sedan sammanför man de som liknar varann, klumpar ihop, till en diagnos.

Så en ADHD-diagnos betyder att delar av ditt personlighetsdrag ställer till problem för dig. En diagnos är en sammanfattning av de besvär eller symtom du har. Diagnosen sätter man för att vi ska kunna förbättra kunskap och hitta behandlingar för människor som anser sig lida av sina besvär.

Vi hade lika gärna kunna göra personlighetstester på världens alla människor och delat in dem i kategorier från A-Ö för att veta deras starka och svaga sidor. För att få en diagnos handlar om just det. Att lära sig att acceptera och leva med sina starka och svaga sidor. Att hitta något som kompenserar upp de svagare och att fortsätta utveckla de starka. Att få en diagnos, eller ett svar på ett personlighetstest hjälper dig att förstå dig själv, varför du reagerar och beter dig som du gör. En diagnos kan också vara hjälpsamt för att man kan känna igen sig i andra och i bästa fall till och med lära sig av dem.

Som odiagnostiserad lägger man ofta skulden på sig själv men med en diagnos vill man ta bort den. För du är inte ett funktionshinder, det är inget fel på dig. Det är i samspel med miljön som funktionshindren uppstår och i fel miljö kan mina personlighetsdrag, min ADHD kännas som ett handikapp.

Vi vill har ett namn på våra problem

Man vill ha ett namn, gärna vetenskapligt på ett lidande som är diffust och oförståeligt, en diagnos gör problemet verkligt, det namnlösa lidandet kan ofta vara det svåraste. Det kan göra att man känner sig förminskad, inte betrodd. Att det man känner inte finns på riktigt. En diagnos kan därför hjälpa både människan som bär den och omgivningen att ta problemet på allvar.

Jag vet många som sökt hjälp både för fysiska och psykiska besvär men inte hittat ett svar på det de lider av. De blir inte bara ifrågasatta av försäkringskassan och sin arbetsgivare, utan också alla runt dem. Vänner, familj…

…och tillslut också sig själva…

Det där tvivlet gör ont och är inget någon borde känna. Vi vill ha svar på våra frågor, vi vill veta hur vi ska ställa oss till saker, lösa våra problem. Diagnoser hjälper oss med det, oavsett namnet på dem. Punkt.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Ibland känns mitt huvud som ett trassligt garnnystan och det känns som ett dagligt arbete att försöka reda ut sig själv. Ibland tappar man tråden och då känns det som om man förlorat sig själv helt, man tittar på röran utifrån och tänker att det här, det går aldrig att lösa. Man blir utmattad av bara tanken. Men det finns ingen annan väg, än att ta tag i en tråd och börja leta efter lösningen. Hitta änden och reda upp knut för knut. All energi går åt trasslet på insidan, så när utsidan krånglar blir man tvungen till att släppa taget…för att sedan börja om från börja igen..

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Jag måste vara sjuk

Ja så tänker de flesta. De går till vårdcentralen och tar blodprover, försöker att prata med en förstående läkare. Men när svaren kommer tillbaka är man frisk som en nötkärna. Ändå har man aldrig känt sig sjukare. Fullpott säker läkaren skrockande i luren, bättre kan det inte bli. Du är frisk upprepar han igen innan ni lägger på.

Du vet inte om du ska skratta eller gråta. Samtidigt som du är tacksam över att du inte är allvarligt sjuk känner du dig livrädd då du inom dig känner att det ändå är något fel. Du vill bara ta en tablett så att du kan få må bra. Du vill ha din sjukdom på ett papper så att du kan lägga dig i sängen och bara ge upp. Du vill sjukskriva dig, vila, men hur ska man kunna göra det när man är frisk och kry?

Den onda cirkeln har just startat. Det sitter i huvudet, säger någon. Du måste förändra din livssituation, säger någon annan. Alla verkar ha lösningen på ditt problem utom du själv.

Du kämpar vidare, går upp ur sängen varje dag fast att livet känns som en kladdig sörja där du fastnar i varje steg. Du försöker säga till dig själv att det går över, att du överdriver, att det du känner inte kan vara sant.

För hur ska du kunna vara ledsen när du har ett arbete, en partner och två friska barn. Nej du har ingen rätt att vara ledsen, du har bara rätt att vara lycklig. Jävligt lycklig! För du har inte bara allt du behöver, du är också fullt frisk!

Du känner dig yr, känner domningar i fingrarna, har svårt att överhuvudtaget ta dig upp ur sängen. Du kanske ringer läkaren igen, är säker på att det är något de missat, eller att det nu uppkommit något nytt. Är han snäll tar han emot dig, tar nya prover och talar till dig lugnande, men i de vanligaste fallen säger han till dig att dina problem är psykiska och erbjuder din antidepressiva.

Du slänger på luren i hans öra, förbannad, förnedrad. Du tänker att han är galen, som tänker att du är galen. Psykmedicin är inget för dig, du som aldrig har haft några sådana problem.

Sen kommer panikattacken. Den är på riktigt, högst verklig, ändå påhittad.  Du skäms om än mer än tidigare. Sjukskriver dig, låser in dig, rädd för nästa attack. Jag måste vara sjuk tänker du, men ingen förstår dig, ingen tror på dig.

Psykiska ohälsa är en osynlig sjukdom. Den är lika allvarlig och jobbig som vilken annan sjukdom som helst. Men den är svårare att bära just för att den inte syns, för att den väcker misstro och missförstånd. Om folk inte tror att du är galen så tror dom att du hittar på. För du ser inte det minsta sjuk ut. Jag önskar att jag på ett bra sätt hade kunnat förklara att du faktiskt är sjuk och att du kan bli frisk. Men att stänga in sig och ge sig själv bannor är det sista som hjälper. Tillfrisknandet måste börja hos dig själv, att du tror på dig själv, sköter dig själv, även om ingen annan gör det. Att misstolka eller förminska dina problem förlänger bara din sjukdomstid.

Du isolerar dig, bli inåtvänd och mer om mer ensam. Situationen förändras så långsamt att du själv inte hinner märka det. Du får känslan av att du alltid varit så här, mått så här, fast att du samtidigt vet med dig att det inte är sant. Plötsligt sitter du fast i en depression du förnekar. Du blir din sjukdom fast att den inte är en del av dig.

Jag måste vara sjuk viskar du, samtidigt som du fortsätter blunda…

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

–Men Jessica, anledningen till din utmattning måste ha varit att du gjorde för mycket!

Jag är fullt medveten om att något som får dig att må bra också kan få dig sjuk. Men jag önskar att människor kunde förstå, att oavsett vad jag rent konkret gör är min hjärna alltid i gång. Det inte är inte så att jag har något val!

–Varför sover du inte? Varför tar du det inte lugnt, varför kan du inte stanna upp?

Jag lovar dig att jag under mina 37 år har försökt. Men vad du inte förstår är att det spelar ingen roll om min kropp sitter still, för i min hjärna är det ändå full aktivitet.  Hade jag kunnat stoppa mina tankar och impulser så tro mig, jag hade gjort det!

Min hjärna låter mig inte vila, den låter mig inte sova. Det är inte så att jag har något val. Jag vet inte hur jag ska kunna förklara för dig att det inte är mitt fel, att det inte är något jag kan styra över.

Tänk dig att det poppar upp en stor röd finne på din näsa. Jobbigt, eller hur? Men det är ju inte ditt fel, det är ju inte så att du kan göra något åt det. Du kanske försöker, du klämmer den, sminkar över den, försöker att dölja den på alla möjliga sätt, men oavsett så lyser den igenom.

Mina tankar är precis som din finne. De kan poppa upp helt utan anledning. Skillnaden är att jag inte bara får en, utan flera. Ska vi fortsätta jämförelsen så har jag hela ansiktet fullt. Ibland så fullt att jag knappt kan se något annat.

Men strunta i dem, låt dem va, ingen annan ser dem än du.

Kan du ignorera dem, sätta dig ner och låtsas som om de inte fanns? Kanske för en stund men sedan blir du envist påmind igen.

Jag lever med detta dygnet runt och har gjort det hela mitt liv och jag säger inte att det inte får mig utmattad. Jag säger att det inte var det som puttade mig över kanten!

Jag vet att min bägare är full, full med tankar, impulser, ångest och oanvändbar energi. Problemet är att jag inte kan tömma den. Det enda jag kan göra är att skydda den från att inte rinna över, och detta genom att ta bort alla ovälkomna droppar. Min insida kan jag hur mycket jag än vill aldrig sudda ut. Men utsidan kan jag förändra och försöka styra. Det jag måste försöka hantera är saker i min omgivning för att skydda mig från ytterligare belastning. Så som rutiner, människor och sömn.

Jag kanske därför ofta är ”tråkigare” än andra, tackar nej till inbjudningar och väljer att vara för mig själv. Detta ALDRIG för att såra någon annan, utan ENDAST för att skydda mig själv.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Erbjud dig att bära en del av lasset…

Tre ord.

Tre ord som kan betyda så mycket, på samma gång som det kan betyda ingenting. Tre ord av omtänksamhet, eller som kan vara en del av en hälsningsfras. Tre ord som kan få dig att känna dig uppskattad, sedd, må bra, samtidigt som det kan få dig att bryta ihop.

När man mår dåligt, när man är mitt uppe i allting så kan man ha svårt att känna av det själv. Man jobbar liksom så för att hålla ihop. Du har säkert likt jag en person på din arbetsplats där du kan se stressen i hens ansikte. Där du varje dag frågar dig hur länge hen ska hålla ihop. 

Du kanske har fällt små omtänksamma kommentarer, erbjudit dig att ta en del av personens arbete eller stannat i personens närhet bara för att finnas tillhands. Man kan känna sig så maktlös, som att man bara sitter där och tittar på, väntar på att något ska hända, att personen ska falla igenom. Utan att personen uppfattar det själv.

Det är svårt att väcka någon ur djup stress. Det är svårt att ta emot någon som är på väg att falla men envist håller sig kvar. Men ett sätt kan vara att upprepat fråga hur mår du,,, egentligen?

Kanske inte bara i förbifarten, som en artig gest utan att på riktigt sätta sig ner, som för att visa att man är beredd att lyssna. Att man förväntar sig mer än ett ”bra”.

Så gör det idag, gör det i morgon, och gör det nästa vecka. Stanna upp och fråga hur en annan person mår och visa dig intresserad av svaret. Du kanske kan väcka någon, rädda någon eller få en person att tänka till. Om inte har du i varje fall gjort ett litet försök [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”]Lämna en kommentar

Pojken som inte kunde sitta still

Han är som en levande vulkan, full av liv inuti. Det är så enkelt att sugas med i hans brinnande energi.

Det bubblar och ryker, spritter i hela hans kropp. De stunder då han drabbas av glädjeutbrott.

Hans nyfikenhet är för stor,  som en hunger svår att stilla. Kan skada andra utan att mena illa.

Han outröttliga kropp som aldrig blir mätt, tycker att hela livet är en stor efterrätt.

Men han slutar att bli serverad, får ta de bitar han får, allt blir fel, i för tidiga år.

Du lilla pojk som aldrig kan sitta still, hoppar upp och ner utan att veta vad du vill.

Jag hänger med i hans vilda dans. Snurrar och skrattar som om inget annat fanns.

Jag blir berusad av ditt smittande skratt. Jagar dina drömmar men hinner aldrig i fatt.

Jag vill visa dig din storhet, lära dig att flyga med egen kraft. Bygga dig vingar du tidigare aldrig haft.

Men inser att det är din egen läxa. Något du måste göra själv för att växa.

Jag ber en stilla bön, att du ska få behålla din energi. Att du inte ska bli förhindrad för att du har en större låga inuti.

Det är ett år sedan jag drabbades av min senaste depression. Dom kallade det utmattningsdepression men jag är själv inte säker på skillnaden. Om jag jämför den med mina tidigare depressioner satt den här i kroppen, medan de jag tidigare upplevt bott i mina tankar.

Vid det senaste tillfället hade jag inte kraft att röra mig, kroppen kändes trött och tung. Däremot var tankarna inte alls så där svarta som jag tidigare upplevt. Nej, jag tror att jag var mer som vanligt fast trött och gråtande hela tiden. Kunde inte stoppa tårarna och visste ibland inte själv varför jag grät. Ett ständigt vattenfall i mitt ansikte.

Men det jag minns mest är skammen över att vara sjukskriven, rädslan och känslan av att vara misstrodd.

Det jobbigaste med hela depressionen upplevde jag själv var att inte veta när man skulle bli frisk. Att sedan ha arbetsgivare och försäkringskassan som står och stampar och väntar på att man ska bli bra gör en nog mer sjuk. Man har inte en chans att varva ner och bli frisk på sina egna villkor.

Min arbetsgivare var jätte bra, det är inte det, utan mer känslan som bor i en, att man vet att slutdatumet på sjukskrivningen närmar sig och nu ska man må bra. Att folk väntar en tillbaka.

Nej, jag tror inte ens i ord jag kan beskriva hur jagad jag kände mig, och den känslan är extra tung när man inte orkar springa. Alltså jag är så otroligt tacksam för att jag orkade resa mig upp igen, komma tillbaka. Jag tänker på det ofta. Och jag är inte rädd för de där dåliga dagarna som kommer ibland, då man känner förlamningen i kroppen och trycket över bröstet. Nej jag är rädd för att bli sjukskriven igen, att behöva ringa runt, be om hjälp, få mindre pengar och bära känslan över att jag nu inte får vara lycklig.

Det är det värsta jag varit med om. Att inte våga gå utanför min egen dörr i tron att någon ska se mig. Att inge våga skratta för då kanske någon tror att jag mår bra. Att inte våga blogga, skriva för att folk skulle ifrågasätta motiven för att jag var hemma.

Jag kände mig så himla liten. Nedtryckt. Förminskad. Och då tänkte jag att det för mig endast handlade om månader när det för andra handlar om år. Det gör mig rädd. Dom ska ha en guldstjärna för att dom orkar, för att dom klarar av att leva på ingenting, som ingenting. Jag pallade inte trycket. Gick tillbaka och grät på mitt kontor. Började blöda näsblod så fort jag hade haft för många klienter på en dag. Bröt ihop på toaletten. Sträckte på mig och gick tillbaka.

Ändå tror jag att det är anledningen till att jag blev frisk. Jag hade inte klarat det hemma, inte med den känslan som jag bar. Jag kunde inte ens försöka må bra eller sträva efter att ta hand om mig själv då jag kände att jag inte hade tillåtelse att vara lycklig. Försäkringskassan tyckte att jag skulle titta efter nytt jobb, trodde att jag skulle vara sjukskriven i månader till. Det gjorde mig förbannad fick mig att vilja bevisa motsatsen bara för att.

För sådan är jag. Du ska inte tro att jag inte kan, för då ska jag visa dig. Ingen ska trycka ner mig, för då tar jag mig upp. Snabbare och längre än vad ni trott.

Så tack försäkringskassan. Tack för att ni trodde att mitt arbete var för avancerat för mig, att jag med min ADHD-problematik inte skulle ha sådant jobb. Tack för att ni tyckte att jag skulle börja arbetsträna (efter två veckors sjukskrivning) med något enklare för att ha chans att komma tillbaka på arbetsmarknaden. Tack för att ni gav mig känslan av att jag var svag, att jag inte skulle klara av det här, så jag fick chansen att bevisa motsatsen.

Det som fortfarande gör mig ledsen är alla som faktiskt går på det där, som tror på deras ord. Som känner sig små och svaga för att andra har sagt till dem att de är det. Dom personerna som tackar och tar emot, men inte är medvetna om vad den där presenten innebär. Jag menar inte att arbetsträning och sjukskrivning är negativt, jag menar att vi inte ska förutsätta saker bara för att människor har diagnoser. För så kändes det för mig. Du har ADHD, då är det inte en stor chans att du kommer att må bra.

Tänkt om jag på riktigt skulle tro att min diagnos gör mig till en svagare människa. Tänkt om jag skulle tro att jag inte var lika bra, lika mycket värd som alla andra. Vad hade den tanken gjort med mig?

Nej, tack försäkringskassan, från djupet av mitt hjärta för att ni fick mig att känna mig förminskad. Jag bryr mig inte det minsta om vad andra tycker och tänker om mig och min diagnos. Jag vill bara inte bli såpass lurad att jag tillslut tror på de där tankarna själv.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Inte här…

Jag tror ingen ser mig som en slarvig person. Nej, vanligtvis har jag full koll på det mesta. Jag tror heller aldrig att jag på riktigt tappat bort någonting, mer än för stunden. Jag liksom förlägger det, sen dyker det upp igen.

Vanligtvis handlar det om mina lypsyl. Men jag har löst problemet genom att placera 10-15 st på random ställen i huset vilket gör att jag istället för att tappa bort ständigt hittar några och det känns ju som en glad överraskning varje gång [wp-svg-icons icon=”grin” wrap=”i”]

och inte där…

Men nu är mina glasögon borta, och det känns ju inte lika lätt att lösa. Inte lika lätt (eller billigt heller för den delen) att köpa 15 par för att placera ut. Jag är säker på att jag är oskyldig (som vanligt) och att skulden ligger på barnen, hundarna eller någon gäst som flyttat runt på mina saker i huset.

Lägg dem på ett enda ställe, säger min man. (Det är hans universallösning på alla problem). Det är ju det jag gör, brukar jag svara. Jag lägger dem ALLTID bredvid sängen, vid tv-soffan, vid min läshörna, i väskan eller på bordet i köket. Men nu är dom inte kvar där! När man kammat igenom alla ställen man brukar lägga dem på (typ), japp, då räknas dem som borta.

Så säg mig, vart ska jag leta?

Jag vet att det är sånt här jag kan skratta åt i efterhand, men när saker väl försvinner känns det alltid lika frustrerande. Jag hoppas att den som stoppat undan dem snart vill ge sig till känna, annars erbjuds det snart hittelön till den som orkar ta sig hit och leta.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Ångestens resa

Vanliga sätt att kontrollera sin ångest

Jag har äntligen hittat ett sätt att hantera min ångest, och tro mig jag har försökt det mesta tidigare. Vissa saker har fungerat tillfälligt andra har fått mig att må sämre. Och jag vet av egen erfarenhet att man kan bli provocerad av andra som mår bättre, att det helt plötsligt låter så lätt ”att bara tänka annorlunda” osv. Men det har varit en årslång process och anpassningen har skett stegvis. Jag har kört med kortsiktiga ångestdämpare likt dem nedan för att FÖRNEKA min ångest och min situation. När jag insåg efter flera år att det inte hjälpte gick jag in i en fas av MISSNÖJE. Jag var ledsen, arg och bitter för att det blev min lott i livet. När jag inte orkade tycka synd om mig själv längre hamnade jag i ACCEPTANS, där jag tänkte att så här är det, om jag ska må bra måste jag göra det bästa av det (och det var i den vevan jag började skriva och starta mitt företag). Sedan blev jag nyfiken och började UTFORSKA. Jag ville lära mig allt om ångest, oro och mig själv. Jag läste allt jag kom över och samlade på mig mängder med fakta. Detta blev till ett LÄRANDE.  Jag vet mer om mig själv, men också om ångest och depression. Detta ville jag sedan INTEGRERA i mitt liv. Jag har accepterat att jag kommer vara en sådan person som lätt faller ner i ångest och grubblerier men har också lärt mig hur jag på bästa sätt skall hantera min psykiska hälsa för att må bra.

Hur jag idag hanterar min ångest

1. Jag tänker att jag har fyra grundstenar i livet jag behöver ta hand om för att jag ska må så bra som möjligt, missköter jag dem vet jag att det kan skapa oklarhet i mina tankar och få ångesten att växa. Det är TRÄNING-SÖMN-MAT-RUTINER som är mina hörnstensvanor. Det är viktigt att ta hand om sig själv innan man måste det. Är ni med på vad jag menar? Att ta hand om sig själv regelbundet kan minska dina svackor och göra dem mindre djupa. Har du goda rutiner är det lättare att hitta dem även när du mår dåligt. Jag vet att jag kommer att må dåligt och få mer ångest om jag sover dåligt flera dagar i rad, och även om jag vet att det så kan jag inte alltid hindra det från att hända. Men bara att jag förstår varför gör också att jag vet att jag måste ta det lugnt, kanske sova middag eller ta igen sömnen dagen efter.
2. Kunskap gör skillnad, om jag kan förstå mig själv så gör det mig inte lika rädd för känslorna, om jag förstår när de kommer och varför så känns det med ens lättare, och nej ibland så kan man helt enkelt inte förstå men då gäller det att acceptera.
3. Motion och meditation är min bästa medicin. De kan båda vara svåra att få in i livet därför måste jag verkligen prioritera dem och tala om för mig själv varför de är viktiga. När man mår bra är det lätt att man minskar sin träning eller sluta meditera, men ofta tar det inte lång tid innan ångesten är tillbaka.
4. För mig är det viktigt att inte stoppa huvudet i sanden. Vet jag vad som orsakar min ångest försöker jag ta tag i problemet direkt. Vet jag inte vad som orsakar den måste jag släppa taget, samma sak gäller om det är något jag inte kan förändra eller göra något åt. Släpp taget, även om det är svårt.

5. 

   Vanliga sätt att kontrollera sin ångest

Vanliga sätt att kontrollera sin ångest, (men som inte alltid är bra):

• Lägga locket på

Man försöker att ignorera sina känslor, lägga locket på, vilket kräver en kraftansträngning av dig. Ju starkare ångest desto mer måste du kämpa. Beteendet kan leda till att du plötsligt blir irriterad och aggressiv om locket plötsligt skulle trilla av. Eller så förlorar du all din energi på grund av din kraftansträngning och blir passiv.

• Förströ sig själv

Ett vanligt beteende är att föröska sysselsätta sig med något för att slippa känna sina känslor. Det kan vara varierande aktiviteter så som att träna, överäta eller dricka alkohol. Detta blir ett sätt att försöka dämpa sina känslor. Att hålla hjärnan sysselsatt, att ständigt jobba kan också vara ett sätt. Det får en att tänka på annat än sin egen ångest. Vissa människor dämpar sin ångest och oro genom att ha folk och ljud omkring sig. De har svårt att vara ensamma för då känner de att ångesten kryper på.

• Resonera med oron

Här har man kommit till insikt om att ångest är en känsla du bär och att den inte är logisk vilket är ett bra steg på vägen. Man kanske försöker köpslå med sin ångest eller resonera med den. Man försöker att tala den till rätta och hänvisar till sitt förnuft. Detta är sällan hjälpsamt då ångest inte lyssnar på vad som är rätt eller fel, logiskt eller ologiskt utan lever sitt egna liv.

• Positivt tänkande

Du försöker vara överdrivet positiv eller vända alla dina tankar till glada tankar. Du försöker lura både din omgivning och dig själv vilket är negativt för er båda. Det kräver en ständigt ansträngning och din ångest kommer slutligen lysa igenom eller ta över hela dig.  Att inte berätta hur du känner eller mår och sätta upp en fasad är också något som kan få din ångest att växa.

För mig var den största förändringen när jag förstod att det inte handlade om att kontrollera, utan att acceptera. Det var då förvandlingen kunde börja [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]

Hur brukar du göra för att hantera din ångest, eller hur har du hanterat den tidigare? Dela gärna med dig av din kunskap!

 [wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Stressad?

För många kommer stress och utmattning helt oväntat men sanningen är att man oftast har varit stressad långt innan man själv märker det. Många gånger tycker man att det man håller på med är kul (och tror därför att man inte kan gå in i väggen), därför tar man inte tecken på stress på allvar. Andra gånger handlar det om att man faktiskt inte känner till de första tecknet på stress. Därför vill jag idag uppmärksamma dig på 10 tecken som visar att du bör varva ner.

• Fulltecknad kalender– en kalender ska innehålla luckor. Både för att du ska kunna andas, reflektera men också för att hinna med akuta eller plötsliga saker som dyker upp. Du måste ge dig själv tid. Är den full så se till att boka in luckor. Både privat och på jobbet. Varken du eller din arbetsgivare tjänar på att du går in i väggen. Se så, stryk eller planera om.

• Förändrad sömn– vår sömn kan variera lite i perioder och det spelar ingen roll åt vilket håll bekymret ligger, om du sover mer eller om du sover mindre. Det viktiga är att uppmärksamma förändringen och ta den på allvar. Sömnen är ofta ett första tecken på att din kropp försöker säga dig något. Jag har perioder där jag sover jätte mycket, men ändå är trött och perioder där jag inte kan sova alls. Gemensamt för dem båda är att det är i perioder när jag mår dålig och kanske är för uppvarvad eller stressad. Därför måste jag alltid dra i bromsen oavsett åt vilket håll sömnen lutar och försöka hitta tillbaka till mitt normalläge.

• Glömska– jag är en person som normalt är ganska förvirrad och tappar bort både saker och namn. Men under min utmattning hade denna problematik växt till det dubbla. Jag vet att det är ett väldigt vanligt problem att tappa meningar och ord när man är för stressad så ta det på allvar även om det är ett problem du lätt kan skjuta åt sidan och skratta åt.

• Huvudvärk– är inte ovanligt när man kräver för mycket av sig själv. Den kan komma ihållande varje dag, på kvällen när du är ledig eller bara på helgerna. Även här är ett sätt för kroppen att försöka tala om för dig att du behöver bromsa. Så ta INTE en alvdon och fortsätt kör på. Lägg dig, vila och se till att förändra din situation.

• Ont i nacke, axlar och/eller käkar– vi är alla olika och reagerar på olika sätt därför bör du lyssna på din kropps förändringar. Men vi är många som spänner oss i nacke, axlar och käkar och plötslig kommer stelhet och värk. Mitt första tecken på stress är att jag spänner mina käkar när jag sover. Går jag runt med problemet i några veckor kommer sedan spänningshuvudvärken som ett brev på posten.

• Återkommande/ihållande förkylningar– det är samma här, vi vill ha enkla lösningar. Gå till läkaren eller ta en tablett. Men om du har en förkylning som vägrar ge med sig, börja att stryka saker i din kalender, varva ner och följ rutiner vad gäller sömn och mat. Var snäll mot din kropp och lyssna på den i stället för på din hjärna.

• Humörförändringar– det kan se olika ut från person till person. Kanske känner du att du blir lättirriterad och snäsig. Kanske mer gråtmild än vanligt eller kanske tappar du helt enkelt gnistan och inte orkar bry dig om saker som du egentligen tycker om. Har du förändrats på ett sätt som du tycker är negativt och som får dig att må dåligt. Ta den förändringen på allvar oavsett hur den ser ut!

• Koncentrationssvårigheter- ja och det är samma här. Har du alltid haft koncentrationssvårigheter så är det inget konstigt med det, men om du plötsligt har svårt att läsa en bok, tidningen eller mailen. Eller om du plötslig inser att du har svårt att hänga med i andras samtal, japp då kan även det vara ett tecken på stress.

• Oro– känner du en diffus oro du inte kan härleda? Kanske känner du något konstigt i magen eller uppe i ditt bröst. Känns andningen konstigt eller har du tankar som ständigt stör dig. Oro kan visa sig på flera olika sätt så lyssna in din kropp och ta varje förändring på djupaste allvar.

• Svårt att varva ner– blir du stressad av för långa möten, av raster, av att sitta still? Känner du för att slå ner människor som går för långsamt framför dig, vill du tränga dig före folk i kön, eller blir onödigt provocerad av folk som pratar långsamt eller aldrig kommer fram till punkt? Japp, det kan vara ett tecken på stress. Men sakta i backarna, det behöver inte heller vara det! Frågan du ska ställa dig är om dessa saker tidigare stressade dig eller inte. Kanske var du den personen som långsamt strosade runt på stan men nu springer mellan möten, förut kanske du hade luft mellan dina meningar och nu går du på highspeed. Det är då uppvarvningen är negativ för dig. Men är du likt mig en person med högre uppgradering än resten av samhällets medborgare och alltid har tyckt att jorden snurrar för långsamt. Ja då är det inget fel på dig (enligt min mening). [wp-svg-icons icon=”grin” wrap=”i”]

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar