Jag måste vara sjuk
Ja så tänker de flesta. De går till vårdcentralen och tar blodprover, försöker att prata med en förstående läkare. Men när svaren kommer tillbaka är man frisk som en nötkärna. Ändå har man aldrig känt sig sjukare. Fullpott säker läkaren skrockande i luren, bättre kan det inte bli. Du är frisk upprepar han igen innan ni lägger på.
Du vet inte om du ska skratta eller gråta. Samtidigt som du är tacksam över att du inte är allvarligt sjuk känner du dig livrädd då du inom dig känner att det ändå är något fel. Du vill bara ta en tablett så att du kan få må bra. Du vill ha din sjukdom på ett papper så att du kan lägga dig i sängen och bara ge upp. Du vill sjukskriva dig, vila, men hur ska man kunna göra det när man är frisk och kry?
Den onda cirkeln har just startat. Det sitter i huvudet, säger någon. Du måste förändra din livssituation, säger någon annan. Alla verkar ha lösningen på ditt problem utom du själv.
Du kämpar vidare, går upp ur sängen varje dag fast att livet känns som en kladdig sörja där du fastnar i varje steg. Du försöker säga till dig själv att det går över, att du överdriver, att det du känner inte kan vara sant.
För hur ska du kunna vara ledsen när du har ett arbete, en partner och två friska barn. Nej du har ingen rätt att vara ledsen, du har bara rätt att vara lycklig. Jävligt lycklig! För du har inte bara allt du behöver, du är också fullt frisk!
Du känner dig yr, känner domningar i fingrarna, har svårt att överhuvudtaget ta dig upp ur sängen. Du kanske ringer läkaren igen, är säker på att det är något de missat, eller att det nu uppkommit något nytt. Är han snäll tar han emot dig, tar nya prover och talar till dig lugnande, men i de vanligaste fallen säger han till dig att dina problem är psykiska och erbjuder din antidepressiva.
Du slänger på luren i hans öra, förbannad, förnedrad. Du tänker att han är galen, som tänker att du är galen. Psykmedicin är inget för dig, du som aldrig har haft några sådana problem.
Sen kommer panikattacken. Den är på riktigt, högst verklig, ändå påhittad. Du skäms om än mer än tidigare. Sjukskriver dig, låser in dig, rädd för nästa attack. Jag måste vara sjuk tänker du, men ingen förstår dig, ingen tror på dig.
Psykiska ohälsa är en osynlig sjukdom. Den är lika allvarlig och jobbig som vilken annan sjukdom som helst. Men den är svårare att bära just för att den inte syns, för att den väcker misstro och missförstånd. Om folk inte tror att du är galen så tror dom att du hittar på. För du ser inte det minsta sjuk ut. Jag önskar att jag på ett bra sätt hade kunnat förklara att du faktiskt är sjuk och att du kan bli frisk. Men att stänga in sig och ge sig själv bannor är det sista som hjälper. Tillfrisknandet måste börja hos dig själv, att du tror på dig själv, sköter dig själv, även om ingen annan gör det. Att misstolka eller förminska dina problem förlänger bara din sjukdomstid.
Du isolerar dig, bli inåtvänd och mer om mer ensam. Situationen förändras så långsamt att du själv inte hinner märka det. Du får känslan av att du alltid varit så här, mått så här, fast att du samtidigt vet med dig att det inte är sant. Plötsligt sitter du fast i en depression du förnekar. Du blir din sjukdom fast att den inte är en del av dig.
Jag måste vara sjuk viskar du, samtidigt som du fortsätter blunda…
[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar